Intervju

»Det är skönt att släppa ut sin gubbhumor«

Publicerad 2013-02-28

Bild: Angelica Zander

17 år gammal hade Nanna Johansson storslagna framtidsplaner. Hon skulle bli en berömd och pretentiös författare. Problemet var bara att när hon satte sig ner för att skriva hemma i lägenheten i Gävle fick hon inte ner en endaste rad. Hon bestämde sig för att prova något hon inte var särskilt bra på. Att rita. Året var 2006 och frånvaron av feministiska frågor i valrörelsen gjorde Nanna Johansson alltmer ilsken. Det föll sig naturligt att rita politiska satirteckningar. Mest gubbar som sa dumma saker. Att någon skulle få se serierna var otänkbart. Hon var ju bara en medelmåtta. Om ens det. Men när travarna med papper växte kände Nanna Johansson att hon var tvungen att göra något. Hon skannade in sina teckningar och startade en hemsida, fulheten.com.

– Då kom jag i kontakt med andra människor med liknande intresse. Det här är ju serier, sa de. Jaha, tänkte jag. Jag hade alltid tänkt att det bara var bilder.

Av människorna med liknande intressen fick hon höra om serieskolan i Malmö. Hon sökte och kom in. Där skolkade Nanna Johansson så mycket systemet tillät.

– Det är ju lite dumt egentligen, man får ju pengar av CSN för att vara där. Men jag är så fruktansvärt morgontrött.

På skolan fick man lära sig hur man skulle sälja sig själv och tillverka snygga visitkort. Men det var inte det Nanna Johansson ville göra. När hon väl var i skolan satt hon i stället tillsammans med sin kompis Sara Hansson och gjorde fanzines. De tittade på varandras teckningar, bedömde och berömde.

Första sommaruppehållet fick Nanna Johansson ett vikariat på P3:s humorprogram »Pang Prego« där kompisen och serietecknaren Liv Strömquist arbetade.

– Jag tyckte det var helt fruktansvärt. Programmet byggde mycket på jargong. Jag hade knappt lyssnat på programmet och i ärlighetens namn tyckte jag inte det var superduperbra.

Året därpå hamnade hon återigen på radion och programmet bytte namn till »Tankesmedjan«. Den sommaren gick allt mycket lättare. Lyssnarna tyckte plötsligt att hon var rolig.

Men längtan efter att rita serier fanns fortfarande kvar. Efter jobbet på radion på dagarna satt hon uppe på nätterna och ritade tramsiga seriestrippar.

Tramset blev så småningom ett helt seriealbum – »Fulheten«. Komikern Nour El-Refai hyllade boken med orden att »Nannas serier borde användas som undervisningsmaterial i Sveriges grundskolor, eftersom de förklarar hela könsproblematiken på ett lättillgängligt sätt.«

Trots två år på serieskolan och tre seriealbum bakom sig ritar hon fortfarande bara »hjälpligt – ungefär som i högstadiet«. Hon är bra på att rita kroppar så därför handlar de flesta serierna om kroppar.

– Jag är intresserad av skevhet, jag gillar detaljer som stjärthakor och grisnäsor. Mina figurer är inte så bildsköna men jag tycker ändå de har något vackert över sig.

Ofta letar hon upp gamla damtidningar som hon klipper och klistrar med, lämnar en tom pratbubbla som hon fyller i med något fyndigt ett par dagar senare.

– Det är ganska befriande att hålla på med någonting som man känner att det finns inte en chans i världen att jag kan bli bäst på det här. Jag behöver inte ens försöka, jag kan bara leka.

Att göra bra satir är en balansgång. Man får inte vara för uppenbar. Eller sparka in redan öppna dörrar.

– Man måste ha något slags mod. Man måste våga röra sig i obehagliga marker och ibland gå lite, lite för långt.

Själv har hon aldrig blivit fälld av Granskningsnämnden men hon har två gånger blivit friad med kritik. En gång när hon kallade kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth för Leda Adelshjon Penisrot i en radiokrönika. En annan gång gick hon för hårt ut mot en centerpolitiker som föreslagit att man skulle ålderstesta flyktingar. Nanna Johansson föreslog i sin tur att man borde testa hans psyke.

– Jag ångrar ingenting men det var inte särskilt begåvat. Det var mest tråkig satir av mig.

Hon säger att det kan vara svårt att hålla sig innanför ramarna.

– Ibland blir man genuint arg för något och då ska man inte prata om just den grejen. Man sitter mest och är arg. Då blir det aldrig bra.

Nu ägnar hon sig åt sitt fjärde seriealbum. Hon är utlasad från Sveriges Radio och hon kan ta sovmorgon varje dag. För det mesta kommer hon i gång med sitt arbete strax före lunch, sedan sitter hon disciplinerat och arbetar fram till middag.

Förra året provade hon på att skriva skämt för tv – till humorprogrammen »Robins« och »Betnér Direkt«. Något hon gärna skulle vilja fortsätta med.

– Det är annorlunda att skriva skämt åt andra. Jag blir mycket vidrigare, jag får gubbhumor utan några spärrar. Jag skriver skämt som Nanna Johansson aldrig skulle dra. Men det är ganska skönt att släppa ut sin gubbhumor, släppa på det politiskt korrekta.