Intervju

»Det är synd om mig som skrivit det här«

Text: Arvid Jurjaks

Publicerad 2014-03-13

Bild: Johan Bävman

Amanda Svenssons första minne av sig själv som författare sträcker sig tillbaka till tiden då hon lärde sig skriva. Hon hade sett Disneys »Den lilla sjöjungfrun«, bestämde sig för att skriva en fortsättning, och drabbades sedan av – självömkan.

– Jag minns att jag tänkte: »Vad synd det är om mig som har skrivit den här, för jag kommer inte att få glädjen att läsa den.«

Så kan en historia om behovet av berättelser låta.

Den kan också låta såhär:

En ung kvinna börjar på skrivarutbildningen på folkhögskola någonstans på den skånska slätten. Där träffar hon en ung man, förälskad i idén om sig själv som ett litterärt geni i vardande. En 2000-talets Majakovskij i ett blåshål på 13 300 invånare, omgivna av åkrar och vindkraftverk.

Den unga kvinnan blir vad Lilja Brik var för den ryska modernismens gigant Majakovskij, vad Sylvia Plath var för Ted Hughes, eller vad Vivienne Haigh-Wood var för T.S. Eliot.

Eller snarare vad det här missförstådda geniet tror att dessa tre kvinnor var för dessa tre män.

Musan, eller i bästa fall väpnaren.

Hon kliver in i rollen, mer eller mindre bokstavligt. Och så börjar en skrämmande historia om makt och misshandel, om systematisk våldtäkt i en isolerad miljö där alla tror sig känna alla, men ingen känner någon.

Det är grunddragen i Amanda Svenssons tredje roman »Allt det där jag sa till dig var sant«, en av vårens kanske otäckaste svenska romaner.

– Romanen handlar väldigt mycket om att fiktionalisera sitt eget liv. Inte nödvändigtvis att man skriver om det, utan det eviga återberättandet av sina egna upplevelser, något som alla människor ägnar sig åt. Saker man minns som hela tiden antar nya former utifrån vad man kan leva med, så man håller ihop på bästa sätt, säger Amanda Svensson.

Hon blev nyfiken på unga kvinnor i utsatta relationer, delvis för att hon tyckte det pratades så lite om det.

– Jag har stött på det oroväckande många gånger i en vidare bekantskapskrets, den här typen av kontrollerande, svartsjuka män som i förlängningen skulle kunna blomma ut i våld. Jag hade väldigt svårt att förstå varför en väldigt ung person som hade alla möjligheter i världen att bara sticka inte gör det. Det började med det.

Ljudnivån i matsalen på Fridhems folkhögskola är hög. Även om det aldrig sägs rakt ut är det här romanen utspelar sig. Amanda Svensson gick själv på skolans skrivarlinje mellan 2006 och 2008, och bodde i just det rum på skolans internat där den unga kvinnan i berättelsen själv flyttar in.

Amanda Svenssons egna minnen av tiden där är dock betydligt ljusare.

– Jag började precis när jag hade gått ut gymnasiet. För mig var det väldigt tryggt. Jag tyckte det var lite jobbigt att flytta hemifrån, så det här blev ett familjärt sammanhang att vara i. Det var väldigt socialt. Jag hade det bra helt enkelt, och var nog ganska ledsen när jag skulle flytta.

Det serveras köttsoppa och enchiladas. Lärare och annan personal hälsar stolt på den före detta eleven som för sin förra roman, »Välkommen till den här världen:«, nominerades till Augustpriset, och som redan under tiden på skolan fick sitt genombrott med debuten »Hey Dolly«.

Med »Allt det där jag sa till dig var sant« avslutar Amanda Svensson, i dag 26 år, det som hon beskriver som en trilogi.

– När jag skrev den här boken kändes det som om jag höll på att göra klart något som jag hållit på med i alla de här böckerna. Alla tre handlar om unga tjejer, om manipulation av den egna identiteten och om berättelsen som medel för självförverkligande. Jag har känt att jag är färdig med det nu.

Amanda Svensson är uppvuxen i ett kulturellt och litterärt hem i Malmö. Hennes mamma är litteraturvetaren Ann-Sofi Ljung Svensson, och hennes pappa är kulturjournalisten Per Svensson.

Det var med andra ord en omgivning där det redan tidigt fanns en kunskap om att författare var ett fullt möjligt yrkesval.

Men därmed inte sagt att det alltid varit ett självklart yrkesval.

– Jag hade en lång fas under tonåren då jag upplevde det som moraliskt fel att ägna sig åt något så totalt självupptaget och ovidkommande för världen som att skriva, och sökte med ljus och lykta efter något mer altruistiskt att göra med mitt liv. Jag bestämde mig för att bli jurist, människorättsjurist.

Det var egentligen först när Amanda Svensson själv blev förälder sommaren 2012 som hon slutligen bestämde sig för det som flickan med sjöjungfru-uppföljaren redan visste.

– Jag insåg att jag tyckte det var roligt att skriva. Det låter väldigt trist, men efter att jag fick barn blev min tid mer begränsad. Då insåg jag att tiden som jag hade att skriva var väldigt värdefull.