»Det går ut på att störta patriarkatet«
En frustrerad hund i randig tröja säger till tidningsläsande björn i fåtölj: »Allting ska alltid bara handla om dig! Kan du inte tänka på andra människor nån gång?«
Björnen: »Nä, det har jag aldrig känt nåt behov av.«
Replikväxlingen är hämtad från Sara Granérs seriealbum »Med vänlig hälsning« (Galago förlag, 2010).
Sara Granér, född 1980, debuterade med albumet »Det är bara lite aids« (2008, Galago förlag) som rosades av kritikerna och blev en försäljningsframgång.
Hon blev snabbt en av de mest uppmärksammade i en ny generation kvinnliga satiriska serietecknare. Nina Hemmingson, Liv Strömqvist och Nanna Johansson är några av de andra. Blicken både för det vardagsnära och för samhällets orättvisor är gemensam.
Granér har gjort sig känd för sina expressiva och humoristiska ensidesteckningar. Hon målar upp scener där människoliknande djur – hund, gris, björn och panda – brottas med varandra eller samhället.
Bilderna osar av aggressivitet. Själv är hon lågmäld och vänlig när vi möts högst upp i Kulturhuset i Stockholm över en sallad. Granér är i staden för att vara med på en internationell seriefestival.
Hemma i Malmö är hon aktiv i det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget som hon startade 2005 tillsammans med några andra serietecknare. De hade lärt känna varandra på Kvarnby folkhögskola och bestämde sig för att samarbeta i stället för att konkurrera.
– Individuell konkurrens bygger vidare på myten om det ensamma geniet som opererar ensam, vilket alltid är en man. Vi vill bryta mot det genom ett tydligt samarbete med varandra. Vi ritar serier tillsammans eller var för sig. Vi ser inte på vårt material som heligt, säger hon.
Samtidigt är ni olika personer som ger ut egna album och konkurrerar om rampljuset.
– Kanske. Men jag vet inte varför man ska se det så. Det händer att vi gör samma typ av teckningar eller använder samma tema. Men vad gör det? Går det bra för en av oss så är det bra för hela Dotterbolaget.
Albumet »Med vänlig hälsning« ligger på lunchbordet. Vi bläddrar fram till en färgstark teckning med rubriken »Det här skämtet är baserat på statistik från Statistiska centralbyrån«. Två handjur sitter på varsin sida om fikabordet.
Hane ett: Visste du att kvinnor bara utför 5 procent av alla rån, 9 procent av all skadegörelse, 11 procent av all misshandel och 10 procent av alla olaga hot?
Hane två: Ja jag säger då det: Allt måste man göra själv!
Vi skrattar.
– »Allt måste man göra själv« är ett slags uttryck eller en inställning som man ofta hör. Jag gillar att vrida och vända på talesätt och våra gemensamma referenser, säger Granér.
Hon är storkonsument av nyheter och lyssnar ofta på Sveriges Radios P1 när hon tecknar i ateljén.
Vilken aktuell händelse i samhället upprör dig just nu?
– Det var till exempel jätteprovocerande att många blev så jublande glada över att Usama bin Ladin mördades av amerikanska soldater i stället för att ge honom en demokratisk rättegång!
Av den nyheten gjorde hon en skämtteckning i nyhetstidningen ETC, där hon är återkommande tecknare.
Granér är uppvuxen i Lund i medelklassmiljö. Pappan är lärare i etik på polishögskolan i Växjö och mamman är grundskolelärare i Malmö. Sedan några år tillbaka bor Granér i ett »mindre kollektiv« med två vänner i en lägenhet stadsdelen »Möllan« (Möllevången) i Malmö.
Det som lockade med serietecknande var enkelheten i formen. Det öppna utrymmet känns kreativt, säger hon. Det märks när man bläddrar i hennes två album: lappar, vykort, olika sorters bilder och längre texter.
Man kan skämta om allt, säger hon. Bara resultatet blir bra. Det finns ingen företeelse eller något tema som hon skulle välja bort att beskriva. Ofta är det feministiska perspektivet i centrum.
Var ser du feminismen uttryckt i dag på ett bra sätt?
– Det måste vara att Dotterbolaget nu har filialer i Göteborg, Malmö, Umeå och Stockholm. Verksamheten går ut på att praktisera systerskap, störta patriarkatet och skapa fantastisk konst. Snart kommer vi att göra det överallt!
Är du snabb på att reagera på orättvisor i din vardag?
– Ja, men det fordrar att man är förberedd och har diskuterat motstrategier med andra. Jag vet en fotograf som brukade fota män med mobilen som antastade henne verbalt i det offentliga rummet. Till exempel ett foto av en man just i det ögonblicket han väser något åt henne i en mörk gränd. Sedan gjorde hon en utställning av bilderna. Att fota den man upplever sig antastad av är ett bra sätt att rubba maktbalansen. Jag har själv gjort det.
Granér jobbar på ett nytt seriealbum. Den här gången vill hon gräva djupare och arbeta med ett specifikt tema. Vilket tema det blir är ännu en öppen fråga. Men genren blir densamma, säger hon.
Salladen är uppäten. Vi bläddrar en sista gång:
Gråtande gris med barnvagn säger till urinerande björn: Kan du sluta kissa på mitt barn!
Björnen: Även om jag inte delar din uppfattning är jag beredd att dö för din rätt att få uttrycka den.
