»Det här landet behöver nog mer av min personlighet«
Bild: Marc Femenia
Vi möts timmarna efter att Alice Bah Kuhnkes ministerkollega Mehmet Kaplan avgått. Vi vet det inte då, men om några dagar kommer språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson att ställa sina platser till förfogande.
– Vad fin du är i ditt röda läppstift, är det första Alice säger när vi träffas utanför lunchrestaurangen.
Att hon ger ett chosefritt intryck är ingen överdrift. Hon är lätt att charmas av, känns frimodig, och har samtidigt integritet. Hon är gärna personlig i media, men inte privat.
Egentligen hade kulturministern valt Moderna museets restaurang. Men det är måndag och som alltid stängt. Det får bli Skeppsholmens krogkonst i stället. Vi slår oss ner i ett hörn, i rummet längst in. Då våra lunchrätter serveras utbrister hon, med blicken på mina vegetariska biffar:
– Det där ser gott ut, jag tänkte ta det först. Det är tävlingsmänniskan i mig … Jag har tävlat sedan barnsben, på alla sätt. Bland annat för att ta plats och göra min röst hörd. Jag tycker om tävlingsmoment i uppgifter och finns det inte ett sådant, då skapar jag det.
Hon ser till att vara i ständig utveckling och sätter ribban högre och högre.
– Vid sidan av Stefan Löfven är jag nog ett av de statsråd som ger flest intervjuer och jag är medveten om hur illa det ser ut, detta att vara en tävlingsmänniska. Det är inte ett socialt accepterat drag, som ses som sympatiskt. Det kan uppfattas som hårt.
Hur upplever du ditt jobb i dag?
– Jag har aldrig någonsin tidigare känt att jag har varit på en plats med uppgifter som passar mina styrkor så väl som nu. Jag har heller aldrig tidigare haft ett uppdrag där mina svagheter så lite står i vägen för det jag vill åstadkomma och det beror på att jag har ett helt departement till min hjälp. Jag har alltid varit bra på att bygga lag och jag har otroligt kompetenta, handplockade människor runt mig, som kan väga upp mina svaga sidor. Det är en ynnest.
Alice Bah Kuhnke verkar ha självkänsla, hon är bra på att hantera misstag och hård kritik. Vilket hon fick när hon var ny i rollen som kulturminister. När jag påpekar detta svarar hon bara »ja?«, lätt oförstående, som om hon undrar vart jag vill komma – att det inte är ovanligt att uppleva hård kritik som obehagligt.
– Om man är så trygg som jag är i dag i vad jag kan prestera … Jag vet vad mina styrkor är så min reaktion blir tvärtom: vänta bara så får ni se. Jag kommer visa er allihop, ni kommer aldrig säga att ni hade fel men ni kommer veta att ni hade det. Jag visste vad jag tackade ja till och jag kommer inte ihåg senast jag tackade ja till ett uppdrag som jag inte visste att jag kommer kunna göra ett otroligt bra jobb på. Det betyder inte att jag fegar, jag vill hela tiden ligga på gränsen av min förmåga.
– Alltid när jag pratar om mig själv hör jag att jag framstår som en osympatisk människa.
Du är känd för att vara frispråkig och impulsiv.
– Ja, men tänk om jag inte är impulsiv? Tänk om jag vet exakt vad jag säger? Hade jag inte trott att min personlighet är en av mina främsta styrkor, då hade jag dolt den. Så länge jag är övertygad om att min personlighet är en styrka, då ska jag ju använda den. Det här landet behöver nog mer av min personlighet, säger hon, med ett hjärtligt skratt.
Alice skrattar ofta och uppsluppet.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag tror att jag är väldigt medveten, att jag är medvetet frispråkig och präglad av ett stort mod och självrannsakan. Jag är oerhört självrannsakande.
Hon försöker vara medveten om konsekvenserna av sina val, för att bli mindre offer för olika omständigheter. Misstag har hon självklart begått, och även lärt sig något på dem. Och hon erkänner utan omsvep att hon har mängder med svagheter.
– Att jag brister i tålamod, till exempel. Min absoluta styrka är att jag kan få med mig människor, där kan jag briljera när jag till exempel förhandlar. Och jag är bra på att entusiasmera och lyfta människor runt mig.
– Detta att kunna nå och läsa av människor, att få grupper att förflytta sig och kanske ändra uppfattning om något som de först var negativa till, det ger ju en kick. Att få dem att förstå och känna den vision av samhället som jag har.
När nyheten om att miljöpartiets språkrör lämnar sina platser till förfogande har kommit mejlar jag och frågar hur tävlingsmänniskan Alice ställer sig till att bli nytt språkrör.
– Jag är kultur- och demokratiminister i en regering som investerar för fullt i människors möjligheter att kunna ta del av och utöva kultur. Jag har mitt fokus på att leda det arbetet och det är inte aktuellt för mig att kandidera till språkrör.
Kanske är gränsen för förmågan nådd.
