»Det jag gör är blodigt allvar«

Therese Alshammar tog fem medaljer under EM i Budapest och blev därmed den simmare i världen som har tagit flest internationella mästerskapsmedaljer.

– Det var roligt, men nu vill jag inte lägga så mycket vikt på sådana saker. Det är yttre bekräftelser och de kommer och går. Sen får jag hoppas att jag kommer att fortsätta att ta medaljer, men det är inte det som gör att jag går upp på morgonen, säger Therese Alshammar, fortfarande blöt i håret efter att ha avverkat morgonens träningspass på 5 000 meter.

Nej, det som får henne att gå upp ur sängen är att hon vill se hur långt hon kan utvecklas. Hur fort hon kan simma och hur hårt hon kan träna utan att gå sönder. I praktiken betyder det att hon tränar sex timmar om dagen och att hon bygger upp hela sin vardag kring simningen. Det är därför som hon de närmaste två åren kommer att bo i Sydney i Australien, eftersom det är där hon har de bästa träningsmöjligheterna.

Therese Alshammar lärde sig simma som fyraåring, började simträna som sexåring och vann sitt första SM-guld som fjortonåring. Hennes första tränare var mamma Britt-Marie Smedh, själv gammal simmare med en OS-final i bröstsim från München 1972 i bagaget.
Men det var inte en självklarhet att det var just simning som Therese Alshammar skulle hålla på med.

– Jag höll på med en massa olika idrotter tills jag var tio: skidåkning, balett, tennis, friidrott och simning. Då fick jag välja vilken idrott jag skulle hålla på med och då valde jag simning för att jag tyckte att det var roligast.

Men, hon tillägger att hon säkert påverkades av sina föräldrar omedvetet. Hon fick höra att hennes mamma hade varit duktig och att hon själv var det. Att hon hade talang och att det såg bra ut i vattnet. På så sätt framstod simningen som det mest spännande valet.
Fast själv menar Therese Alshammar att hon inte alls var särskilt duktig.

– Jag var okej men absolut inte bra. Jag var nog bland de sämre. När jag var 12-13 ville jag verkligen sluta simma, då trivdes jag inte med dem jag simmade med och kände mig lite utanför, men då övertalade min mamma mig att fortsätta. Då bytte jag klubb i stället.

Therese Alshammar återkommer hela tiden till sina föräldrar, hur viktiga de varit. När hon har haft motivationsproblem har de pushat på och sagt »nu får du satsa på det här eller skaffa dig en riktig utbildning«. Det är föräldrarna som har skjutsat till och från alla träningspass under uppväxten. Föräldrarna som hjälpt henne ekonomiskt så att hon har kunnat satsa på simningen fullt ut.

Men ibland har Therese Alshammar känt att hon velat göra något mer än att »bara« simma.

– Det var en viktig milstolpe när jag flyttade till Tyskland 1999. Då hade jag gått på college i USA i två år och gjort det där som är normalt ansett att man ska göra, skaffa sig en utbildning. Jag pluggade kommunikation, men jag pluggade inte klart. Det är väldigt svårt att kombinera utbildning med simning som kräver så mycket tid. Då kände jag att nu blir simningen okej och skolan okej, men ingenting blir jättejättebra. Och jag är ganska mycket allt eller inget.

Efter att ha tränat som proffs i Tyskland i ett halvår slog hon sitt första världs­rekord. Men känslan av att vilja göra något annat kom tillbaka. Häromåret påbörjade Therese Alshammar en utbildning vid reklamutbildningen IHM Business School (som hon inte heller läste färdigt). Hon har också varit delägare i en klädbutik. Ganska nyligen insåg hon att simningen i sig var ett yrke, att hon inte behövde göra något annat om hon inte ville.

– Det är en av anledningarna till att jag inte tycker om att svara på frågan om vad jag ska göra sen. Hur duktig jag än var fick jag tidigare alltid frågan om vad jag skulle göra utöver simningen, precis som om simningen skulle vara en bisyssla. I min värld är det blodigt allvar, det är det jag gör. Det är alltid i Sverige som jag får de här frågorna, i USA, Australien och England är idrott något av det finaste man kan hålla på med. Men tidigare tänkte jag också att; nu ska jag göra något seriöst, något på riktigt. Sedan insåg jag att för mig är simningen på riktigt.

 Therese Alshammars kortsiktiga mål är att göra bra ifrån sig under höstens världscup och att ta många medaljer vid VM i december. Egentligen är det bra tider hon är ute efter, men om hon klarar sina målsättningstider är förhoppningen att det också ska leda till förstaplatser. På längre sikt är det OS i London 2012 där hon vill ta OS-guld, något som hon faktiskt inte har bland sina 67 medaljer.

– Jag vill vinna OS-guld, men nu är jag så gammal och erfaren att jag kan känna att jag kommer att vara jättenöjd med min karriär oavsett om jag gör det eller inte.

Vad som händer efter OS vet hon inte. Hon säger att hon har en massa alternativ, där simning är ett, men att ingenting är bestämt.

– Om det här [simningen] var ett företag jag drev skulle det vara världens bästa. Det kräver planering, struktur och mycket arbete. Det går nog att omsätta sedan i det verkliga livet om man kallar det så. Många som har varit duktiga idrottsmän blir ju duktiga företagsledare också.