»Det slår slint hos maktfullkomliga män«

Marie Göranzon kan nagla fast både tragikomiska oneliners och bitska syrligheter, hon kan med utsökt timing locka oss till skratt eller få oss att stirra ner i våra bråddjup. Ofta finns det en kärvhet kombinerad med en värme i hennes rolltolkningar. Ett slags uppriktighet, på behörigt avstånd från det inställsamma. Efter 45 år inom skådespelaryrket kvalar hon in bland svenska ikoner som Margareta Krook, Ernst-Hugo Järegård och Jarl Kulle.

Vi äter lunch mittemot Dramaten, där Marie Göranzon är anställd. Hon är generös med sig själv, berättar gärna anekdoter. Vårt samtal berör alltifrån dagens flyktingsituation, tiggarnas utsatta tillvaro och vårt kändis- och ungdomsfixerade samhälle, till glädjen i att ha barnbarn – de är hennes »största hobby« – och intresset för sport. Men framför allt kretsar det kring hennes kommande huvudroll. Antagligen blir det inte så många fler bärande roller för hennes del, om ett par år tänker hon trappa ner. Men det har gett henne ny energi att arbeta i nya sammanhang, och att för första gången få samarbeta med Linus Tunström. Han plockar gärna fram det fysiska och lekfulla i sin regi, så även här.

– Linus vidgar ramarna för den här pjäsen och tar ett lätt skamgrepp på den, säger Marie Göranzon, som tycker det är spännande att se om hon kan överraska sig själv under arbetets gång.

Hon tvekade länge inför utmaningen att gestalta en man. En eftermiddag slog sig Krister Henriksson ner i hennes loge. Han hade själv fått en förfrågan om att spela Lear, suckade och sa att han inte orkade gå in i den där gubbrollen.

– Han malde på, under tiden satt jag och lurade på hanen. När jag väl berättade om mitt rollerbjudande reste han sig käpprakt upp och utbrast att det är självklart att en kvinna ska spela den rollen.

– Man kommer bort från att det är en stor roll för en manlig skådespelare vid livets slut. Jag kommer in från sidan, säger Marie Göranzon.

Hon beskriver Tunströms bearbetning av denna klassiker som ett familjedrama med Lear i centrum. Uppsättningens affisch är talande, den visar Göranzon, det vill säga kungen, i fritt fall. I inledningen av pjäsen ställer Lear den omöjliga frågan »vem av er älskar mig mest« till sina tre döttrar. Cordelia vägrar svara.

– Det bryter ner honom totalt, han tål inte att bli motsagd. Han vill behålla makten också när han har släppt den ifrån sig och så småningom blir han galen när han inser att han stött bort den dotter som står honom närmast.

Hur tar du dig an rollen?

– Jag har läst manuset hela hösten. Och jag har ofta jobbat med den här typen av män, de har funnits med hela mitt liv – lärare, min pappa, teaterchefer … Jag möter Lear över allt. Men nu har jag bytt sida.

Marie Göranzon pekar mot porträttet av Ingmar Bergman, som hänger på Teatergrillen, och säger:

– Kritiserar du maktfullkomliga män som Bergman med ett enda ord, då slår de totalt slint. Det är vad som händer med Lear. Till slut vänder nästan alla honom ryggen.

Vi börjar ett långt resonemang kring ledarskap och makt. Hon berättar om en episod när hon var bjuden på middag till Dagens Nyheter, Olof Palme kom in i rummet och alla tystnade. Den rädsla hon kände av då glömmer hon inte.

– Det finns inte en enda svensk politiker i dag som har den »powern«. Sedan kan man fråga sig, behövs denna typ av ledare? Är de bra? Höjer de ribban? Ja, det gör de, för de skapar en form av jag-vill-göra-mitt-bästa-mentalitet runt sig. Men de kan också bryta ner människor.

I tidigare intervjuer har Marie Göranzon berättat om sin nervositet inför att stå på scen.

– Det handlar framför allt om respekten för publiken.

När hon var yngre spelade hon mest för sin egen skull, för att det var roligt, nu för tiden tänker hon främst på att ge publiken en värdefull upplevelse. Marie Göranzon har verklig pondus på scen. Men bakom den självklara fasaden finns det andra känslor.

– Det är därför det är intressant att gestalta Lear, han är också väldigt självklar och samtidigt rädd. Det finns en vekhet hos honom som jag nog inte har spelat i några tidigare roller, som kvinna. Jag kanske får gå omvägen via en man för att även få visa skörhet.

Nej, vekhet är inte det första man förknippar Marie Göranzons roller med. Hon har spelat kvinnor med skinn på näsan, humor, slagkraftighet, munläder.

– Jadå, dråpliga och drastiska. Och kvinnor som missbrukar, konstaterar hon.

Hon syftar bland annat på sin roll som modern i Dramatens uppsättning 1998 av »Lång dags färd mot natt« – en milstolpe. Efter det har Marie Göranzon bara växt i sitt yrke. Eller som hon själv uttrycker det:

– Ungflickrollerna passade aldrig mitt kynne. 

Fokus | Torsk på Teatergrillen

Bjuden på lunch: Skådespelaren Marie Göranzon som åt pocherad torsk.

Aktuell: Som kung Lear, i Shakespeares pjäs, på Uppsala stadsteater, med premiär den 23 januari 2016.

Bjöd på lunch: Birgitta Haglund som åt röding.

Var: Teatergrillen på Nybrogatan, Norrmalm, i Stockholm.

Fotograferade: Ida Jansson som åt gravad lax.