»Det var nyttigt att lyfta på locket«

 När jag ringer runt och förhör mig om Acko Ankarberg Johansson säger en Jönköpingsröst i andra änden av telefonen att »hon har inte särskilt hög svansföring«. Efter lite diskussion tolkar jag det som att kristdemokraternas nya partisekreterare är en idealist och duktig debattör, men hon håller gärna låg profil.

Så frågan är om hon är den handlingskraftiga visionär som ett sargat kd behöver just nu? Och klarar hon att hålla i parti­piskan som ny partisekreterare?

Ytterligare ett förlustval i höstas innebar att kd förlorade fem viktiga riksdagsplatser. Det mediebuzz som omgett Göran Hägglund sedan myntandet av »verklighetens folk« hade ebbat ut. Reklamkampanjen i valspurten där partiledaren poserade mot hyenor och gorillor under sloganen »ett mänskligare Sverige« var verkningslös. I stället fick Göran Hägglund kritik för att han var mjäkig i debatterna. Eftervalsdebatten blev turbulent. I januari gick partidistriktet i Uppsala officiellt ut och stöttade Mats Odell som partiledarkandidat.
– Jag kan inte svara på några frågor om vår politik, säger nya partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson bestämt när vi träffas på italienaren Sallys i Gamla stan nära riksdagshuset.

– Av den enkla anledningen att partiet är inne i en period där varje lokal avdelning och distrikt ska få säga sitt om framtiden.

Men hon hävdar att kristdemokraterna inte alls är så splittrade som de framställs i pressen.

– Vi har haft en häftig debatt, ibland smärtsam men nödvändig. Att vi lyfte på locket och faktiskt pratade ut efter valet var oerhört nyttigt.
Svaret känns en smula välrepeterat. Så jag frågar i stället om hennes barndom i Jönköping. Hon svarar genom att beskriva hur hon klev in i politiken som 22-åring.

Acko Ankarberg Johansson började sin karriär i kulturnämnden i Jönköping och valdes in i kd:s parti­styrelse som 29-åring. Under större delen av 90-talet arbetade hon som begravningsentreprenör tillsammans med pappa Curt Ankarberg. Efter att blivit vald till kommunalråd i Jönköping bytte hon jobb över en natt.

– Söndag kväll lämnade jag begravningsbyrån och gick mot rådhuset på måndagsmorgonen. Jag minns att jag tyckte dagarna var så lugna som kommunalråd. I rådhuset fanns inga ärenden som väntade på mig, där fanns knappt en dator. Första veckan undrade jag hur jag skulle bete mig, berättar hon.

För dagen är Acko Ankarberg Johansson strikt klädd i svart med ett elegant smycke runt halsen.

Som en klichébild av en begravningsentreprenör, om det inte vore för den karakteristiska Andy Warhol-frisyren med en silverfärgad sneddlugg som ramar in ansiktet.

– Jag har alltid haft en frisyr som syns, säger hon.

I frisörsalongerna i hemstaden började de prata om »Acko-frillan«.

Är du fåfäng?

– Ja, jag vill se bra ut, bekänner hon och berättar hur pinsamt hon tyckte det var att kliva på bussen samtidigt som hennes ansikte prydde kollektivtrafiken under en stor kd-kampanj i Jönköping.

Som ung politiker i rum dominerade av äldre män blev hon van att ständigt höras och synas. »Jag kan få för mig ibland att jag fortfarande är ny och ung. Jag har levt med den bilden väldigt länge.«

Vi börjar prata om kd:s nylanserade relationslinje. Det har vuxit fram ett behov att positionera sig mot de övriga partierna i alliansen.

– Jag tror det är viktigt att visa att arbetslinjen inte är det enda alternativet. Vad är egentligen vårt speciella bidrag till alliansregeringen? frågar hon retoriskt.

– Arbetslinjen räcker inte för att forma ett samhälle där vi trivs. För mig är det viktigt med samhällsgemenskap, föreningar och familj.

 Hon återkommer ofta till föreningslivet. Hur lycklig hon blir av körsång. Hennes pappa har varit generalsekreterare för KFUM och jag tänker att det är lätt att se föreningen som familjens förlängda arm. En frikyrklig familjetradition som mycket i kristdemokraternas familjepolitik baseras på. Acko Ankarberg Johansson har lagt ned många timmars ideellt arbete i både Allianskyrkan och KFUM. Med scoutverksamhet, sång och musik. Men i takt med att de politiska uppdragen ökat i omfattning så har Acko lämnat körsången och spelandet bakom sig. Pianot står nu närmast orört hemma i Huskvarna.

– Det var stort för mina föräldrar att kunna köpa ett piano. Nu spelar jag så sällan att pianot hinner bli ostämt mellan stunderna, det är lätt pinsamt, skrattar hon.

Efter tre förlustval i rad står nu Acko Ankarberg Johansson inför sin största utmaning hittills: att vända nedgångskurvan för kd. Samtidigt som hon läppjar på kaffet beklagar hon att den häftiga valkampanjen med Hägglund och rovdjuren aldrig förvandlades till konkret diskussion om partiets egen politik.

– Sjukförsäkringen var en sådan fråga som vi borde följt upp. Vi borde ha förklarat varför vi ville ha ett mänskligare Sverige.
Lyckas hon infria förväntningarna och utnyttja tillfällena bättre framöver kanske Acko Ankarberg, som vissa tror och hoppas, tar sig hela vägen till partiledarposten en dag.