»Dialekten gör att jag kan vara jävlig«

Det enda hon äter just nu är dietsoppa, en pulvervariant som finns i smaker som choklad, pudding eller sparris. Alla är lika äckliga, enligt värdinnan, men jag väljer ändå sparris. Anna Mannheimer har valt just den här sortens dietsoppa, köpt på det statsägda apoteket för att tillgodogöra sin »korrekt socialdemokratiska sida«.

– Jag har aldrig bantat i hela mitt liv. Än så länge har jag inte gått ner något alls. Jag har bara blivit än mer sur, om det nu var möjligt. Och olycklig. Du kan ju få en macka sen.

I en soffa ligger mängder av kondomer, intimservetter och underlivskräm, saker som ska till kvinnor som prostituerar sig på Rosenlund i Göteborg. Anna Mannheimer stöder en organisation som heter Rosenlundsstödet.

– Man kan inte få dem att sluta prostituera sig över en natt, men man kan se till att de inte blir sjuka eller med barn eller hjälpa dem med gynekologbesök. Och se till att de har kondomer. Det är ju dyrt. Situationen är hemsk. Mycket trafficking och papperslösa.

Att träffa Anna Mannheimer är att kastas mellan skratt och allvar. Men utåt är det oftast den flamsiga, lite naiva och väldigt öppna sidan som får representera hela henne. Hon känns som en representant för något typiskt göteborgskt med svadan, tykenheten och den till synes obekymrade attityden till livet. Men någon göteborgspatriot är hon inte. Inte alls.

– Göteborg för mig är inte mer än den stad jag bor i. Göteborg är en ful stad och en väldigt segregerad stad. Jag har nästan trivts bättre i Stockholm, när jag bott där. Du fattar ju, nu är jag död. Jag kommer att tjäras och fjädras på Götaplatsen. Men det finns en sak som är väldigt bra och dålig med Göteborg om man är född här. Det är dialekten. Jag kan säga vad som helst och vara hur jävlig som helst och folk tycker ändå: Vad go hon är. Då kan man vara mycket bitskare. Men man inser också att ingen kommer någonsin att tycka att jag är intelligent, intellektuell eller djup.

Dorotea Bromberg, en veteran inom förlagsbranschen, frågade Anna Mannheimer om hon ville skriva föreställningen »Gift«, som hon gjorde tillsammans med sin man, Peter Apelgren, i bokform. Det blev en bok till slut, »Mitt liv som gift«. Men ingen rak översättning från scenversionen. Det är en bok svår att placera in i ett fack, full som den är med krönikor och listor om äktenskapet.

– Den är ju extremt medelklass, medelålders, medelsvensson, medelheterosexuell och vit. Först tänkte jag att det här kan man ju bara inte syssla med. Men vi är så många som är i den här medelgeggan. Det är det jag kan skriva om.

I somras dog hennes mamma Carin Mannheimer, den så folkkära regissören, författaren och dramatikern. Det gick fort från sjukdomsbeskedet och Anna Mannheimer tog det hårt. Det mesta stannade av. Som boken. Den skulle ha kommit ut i samband med bokmässan i höstas och var nästan klar när mamman dog. Flera månader senare fortsatte Anna Mannheimer med slutförandet av boken och då kändes den först bara löjlig, tramsig och helt meningslös. Då låg det närmare att »skriva ett stort epos om döden och moderskap«.

Något epos om döden blir det kanske inte, däremot en ny föreställning tillsammans med Peter Apelgren. Den ska antagligen heta »Döden. Andra sidan är ni klara«. Det blir den tredje och avslutande gemensamma föreställningen, efter »Gift« och »Kids«. Att de skulle skriva om döden, det var bestämt redan innan Carin Mannheimer dog. Det var ett självklart sätt att avsluta på.

– Vi pratar väldigt mycket om det här hemma, eftersom vi har olika uppfattningar om vad som händer efter döden. Det är ett av de få ämnen som kan få oss riktigt arga för att den andre inte förstår. Tyvärr har mammas bortgång inte ändrat något för mig. Det var en vacker sommarkväll när hon dog och jag tänkte att det är nu det händer, det är nu den där lilla fjärilen eller fågeln kommer. Jag kände att jag var öppen för det. Men det var bara jag och en död mamma, det hände fan ingenting. Nej, döden är nog bara döden. Den är tråkig och lite pinsam. Man lever och man dör och det är fint så.

Den nyfikna Anna Mannheimer, som beskriver sig själv som en i alla lägen duktig flicka, kan fortfarande komma på sig med att tänka att det där ska hon berätta för mamma. De pratade med varandra nästan varje dag. Fram till hon började på radion var hon Franciska för världen och inte minst för sin ständigt boktipsande mamma. Med bland annat »Rally«, med den lätt hysteriska figuren »Väder-Annika« och senare långköraren »Mannheimer & Tengby« i P4, har hon, även om hon alltid tyckt om att vara en del av en spånande och framåtsiktande redaktion, tagit sig fram bananskalsvägen i karriären och livet.

– Jag är en hemsk människa på det sättet. Jag har alltid gjort saker för att någon annan har bjudit upp mig. Jag har och har haft väldigt lite tänk kring vad jag skulle bli. Det är mitt lillasysterbeteende, jag åker bara med.

Fakta | Dietsoppa i Örgryte

Bjöd på lunch: Anna Mannheimer.

Aktuell: Med boken »Mitt liv som gift«.

Åt och drack: Dietsoppa.

Bjöds på lunch: Martin Röshammar som åt/drack dietsoppa med smak av sparris.

Var: Hemma hos Anna Mannheimer i stadsdelen Örgryte i Göteborg.

Fotograferade: Maria Steén.