Intervju

»Egocentricitet, inte sex, är det mest förbjudna«

Text: Martin Röshammar

Publicerad 2015-03-17

Bild: Ida Knudsen

När vi precis har beställt maten, fiskar Yvonne Hirdman upp boken »Medan jag var ung« ur sin väska. Hon har nyss fått sitt premiärexemplar och hon konstaterar att det alltid är hemskt när en bok kommer, när hon får den i sin hand. Hon suckar över bylinebilden på sig själv och skakar på huvudet, men skrattar ändå högt. Den sucken och det skrattet säger mycket om vad boken faktiskt handlar om; tvivel, om ett självförtroende som åkt upp och ner.

Först skrev Yvonne Hirdman om Alva Myrdal i »Det tänkande hjärtat«. Arbetet med den ledde fram till att hon skrev om sin egen mamma, »Den röda grevinnan«. Den boken fick Augustpriset 2010.

– Jag blev så irriterad över att jag kunde allt om Alva, men inte något om mamma.

När hon väl skrivit om sin egen mor kände hon att okej; det är väl dags att försöka med sig själv också och det med samma förhållningssätt, att se den hon skriver om som ett objekt, ett forskningsobjekt.

– Det är klart att det har med kvinnor, underordning och kärlek att göra, om hur man kan och fick röra sig, hur man vågade och hur man inte vågade röra sig. Att man inte tog plats. Att man tog plats. Ja, hela skiten. För att travestera Kerstin Thorvall; sex är inte det mest förbjudna men egocentriciteten är ju det. Det är som ett förbud, kvinnor får inte vara tillräckligt egocentriska för att kunna göra något riktigt bra. Men det börjar ändras. Nu vågar kvinnor ta plats. Feminismen är ett enormt framgångsprojekt, det får man säga.

Yvonne Hirdman, historiker och forskare som hon är, eller proffs, som hon skrattande uttrycker det, inledde arbetet med den självbiografiska boken genom att grotta ner sig i sina gamla dagböcker. Dessa finns med och fyller en viktig funktion i »Medan jag var ung«. Hela tiden tänkte hon som en historiker, för att orka med att läsa dagböckerna.

– Visst var det plågsamt, men om man hittade en koffert full med gamla dagböcker, nog skulle man tycka att det var ett fantastiskt material, eller hur? Man skulle inte tycka att det var pinsamt. Det är som att tycka att »Anne Franks dagbok« är pinsam när hon skriver att hon är kär och att hon önskar att hon vore vackrare. Det tycker man inte är pinsamt om det är någon annan som inte är en själv.

På många sätt är Yvonne Hirdmans egen historia ett under av krockar och motsägelser. Hon föddes 1943, mitt under brinnande världskrig. Hennes mamma hade flytt från både kommunism och nazism och pappan var svensk, rationell och perfektionist. Hon var dålig i skolan, men blev ändå akademiker, tämligen motvilligt. Familjen flyttade mycket, men sedan Yvonne blev vuxen har hon varit Stockholm trogen, reser inte gärna. Hon fick barn tidigt, före p-piller och fri abort.

Hon som bland annat är känd för att ha introducerat genusbegreppet har haft perioder då hon inte vågat säga ett knyst, perioder då hon varit livrädd för att tala inför folk. Men samtidigt har hon stridit, för sig själv och sina rättigheter, men också för kvinnors rättigheter. Två gånger har hon förlorat den akademiska ansökningsprocessen mot manliga kolleger/konkurrenter. Två gånger har hon överklagat och fått rätt. Hon säger att hon haft en barnslig föreställning om att »så här får det inte vara, så här kan det inte vara, det är ju fel«.

– Riktigt lika arg är jag inte nu, men det handlar bara om brist på energi. På sätt och vis saknar jag ilskan eftersom den har varit en drivkraft. Det är så mycket i dag, så skulle jag gå i gång på samma sätt skulle jag gå sönder. Det som är jobbigt är att alla andra inte är arga.

73 år fyllde Yvonne Hirdman i januari. Hon som är professor emeritus på historiska institutionen i Stockholm skulle kunna tillbringa sina dagar med att ta det lugnt, men hon har inte så lätt för det. Så att hon just nu har »nästan ingenting att göra«, ser hon som lite oroande.

– Jag har städat källaren, det kan jag säga. Men jag vet inte vad jag vill göra. Faktum är att jag, utan att bli alltför melodramatisk eller patetisk, faktiskt kan dö när som helst. Jag är såpass gammal nu, det är inte onormalt på något sätt. Vad jag ska göra nu, det beror väl också lite på vad som händer med den här boken.

Så vad hoppas hon då ska hända med »Medan jag var ung: Ego-historia från 1900-talet«?

– Nej du, det kan jag inte säga. Det finns gränser för min uppriktighet. Men jag vill nå ut på ett bra sätt. Det är inte mycket skandaler i den, eller hur? Samtidigt finns det nog en befrielse i att läsa om andra människors elände. Man känner plötsligt att man inte är ensam på jorden.

Det kommer nog ändå snart, det där ämnet som kommer att sluka Yvonne Hirdman. Trots allt är det kärleken till skrivandet som gör att hon måste hitta på något mer att göra.

– Ah, det är mellan mig och datorn, det är som att komma in i ett tredje tillstånd, ett annat tillstånd. Det är faktiskt det jag vill. Pretentiöst va?