»En Diva måste ha humor«

För fyrtio år sedan blev Timråbon som erövrade operans världsscener en persona non grata.Nu har filmaktuella Siv Wennberg återtagit rampljuset.

Hennes far brukade säga att man inte ska flyga högre än vad man har vingar till. 

– Men jag ville ut. Det var så intetsägande i Timrå. 

Och något mer blev det för sopranen och hovsångerskan Siv Wennberg. Sedan hon först kom till Stockholm som pianist intog hon på 70-talet de stora världsscenerna som operasångerska, i verk av Mozart, Verdi och Strauss. Hon har hyllats som Birgit Nilssons arvtagerska, men också kastats ut i kylan och fått epitet som operans Miss Piggy. Nu är hon återigen i rampljuset, i den kritikerrosade dokumentärfilmen »Sivandivan«. 

När hon befunnit sig i kylan, utanför operahusens stängda portar, har Siv valt att hålla sig varm med konstruktiv vrede, inte tårar. En Strindbergsk vrede, som hon tydligt skiljer från bitterhet. Hon drar sig inte för att placera sig i samma kategori som de stora mästarna.

– Om du har en gåva, som Strindberg eller Bergman, då ger du inte upp. Det är det bara våp och medelmåttor som gör, säger hon med den rättframhet som givit henne epitetet diva och som stuckit många i ögonen. 

Efter en händelse vid operahuset i Frankfurt 1978 fick hon rykte om sig att vara svår. Enligt Siv ville hon ändra tid för en scenrepetition, som krockade med en föreställning i Marseille, där hon ombetts rycka in. Väl tillbaka i Frankfurt kom kallduschen: hon var uppsagd.

– Jag blev fruktansvärt arg. 

I operavärlden råder ofta en ängslig konsensus, menar hon.

– Man måste hyckla och vara inställsam – sådan är inte jag.

Efter 1984 följde många år vid Stockholmsoperan, och 1994 utnämndes hon till hovsångerska. Tre år senare ombads hon av operahuset att gå i pension.

Sedan dess har hon själv hållit liv i sången och hämtat kraft ur den klassiska musik som hon upptäckte som 11-åring i en Brahmssymfoni. Och de enda hon kan tänka sig att böja knä för, är tonsättarna; Bach, Schubert, Strauss, och allt vad de skänkt henne av arbete och utveckling.

– En konstnär måste kunna tackla motgångar. Hålla fast vid sin gåva, om man tycker att den kan ge andra människor något. 

Och hållit fast har Siv gjort, med benhård envishet. I filmen samlar hon ett urval av sina ljudupptagningar, får dem utgivna i en cd-serie, och uppträder på scen igen. 

Tåligt beundrande vid hennes sida finns vännen Eric Alexander Carlenstolpe, som Siv beskriver som ett »fantastisk stöd« efter hennes make Bengts sjukdom och död. 

Förutsätter din yvighet en motpol; Erics stillsamma lojalitet?

Hon svarar med oförställd uppriktighet: 

– Den man som jag ska leva med måste förstå, att min konst är nummer ett.

Men frågan om en kvinna som diva möter särskilt motstånd viftar hon bort med att det snarare handlar om maktförhållanden. 

– Bergman hade makt och position. Medan jag kunde slängas ut som en katta.

Nu när hon åker runt på filmturné beskrivs hon däremot ofta som en förebild. Något som inte skulle ha varit möjligt för fyrtio år sedan, enligt Siv Wennberg. Delvis beror det på feminismen. 

Men förr tyckte kvinnor inte om henne – därför att deras män gjorde det, menar hon.

– Nu är jag äldre, och har blivit den ikon de vill ha.

Men hennes raka sätt kanske inte alltid är stärkande. I dokumentärfilmen ber Siv efter en sånguppvisning sopranen att sjunga om musikstycket, men i C-dur, med förmaningen att »en sopran inte ska sjunga i B-dur«.

Är du inte lite väl hård?

– Äsch, jag säger bara vad jag tycker, säger hon, men påpekar att en diva också måste ha humor.

Siv Wennberg ska fortsätta att sjunga till 2022. 

– Då kan jag fira 50-årsjubileum av min debut. Sedan vet jag inte vad det blir. Vita huset?

Fakta:

Namn: Siv Wennberg.  Ålder: 75 år.

Yrke: Hovsångerska, sopran.

Aktuell: I dokumentärfilmen »Sivandivan« (regi och manus: Gustav Ahlgren och Emelie Jönsson).

Åt: Sjömansbiff med potatis på restaurang Tulegården, Tulegatan i Stockholm.