En sa kunna prata som en västgöte um en vell

Första frågan kommer från henne och lyder: Varifrån kommer du? Vi har bara bytt några hälsningsfraser och talats vid några dagar tidigare på telefon. Men som dialektolog (med västgötskt ursprung) är det klart att Margareta Svahn undrar. Och jag som lämnade gamla Skaraborgs län för 42 år sedan och trodde tidens tand kanske hade utplånat dialekten. Men nej då, inte för en expert.

Margareta Svahn är professor i nordiska språk och dialektolog – expert på dialekter. Jag berättar att jag just kollat Youtube-klippet där komikern Robert Gustafsson ger prov på olika svenska dialekter: hittills sett av 2 420 000.

– Det finns ett stort intresse för dialekter, och Robert är väldigt bra på att härma dialekter.

Vi gillar våra dialekter och vill nog, innerst inne, slå vakt om dem. Men många har förutspått att dialekterna långsamt ska dö ut.

– Det finns en dialektutjämning i hela västvärlden. Det är en följd av samhällsförändringarna. Till skillnad från det skriftliga språket finns det inget som konserverar det talade språket.

– Ta hur lång tid det tog att ta bort pluralböjningen av verb. TT och DN gjorde det på 40-talet, Svenska Akademien först på 70-talet. Men fortfarande kan man se skyltar med »Obehöriga äga ej tillträde«. Det var inget man sa, men man skrev det.

Vi pratar med varandra, då förändras talspråket och får nya inslag. Under efterkrigstiden ökade utbildningsnivån. Många lämnade byn och hamnade på universiteten och flyttade till städerna. Men de tog inte med sig bydialekten. I en stor studie från 2014 tog Margareta Svahn och Jenny Nilsson reda på hur västsvens-ka dialekter utjämnats och närmat sig standardsvenskan. Men försvinna helt – nej, det tror hon inte de gör.

– Förändringen under senare delen av 1900-talet var en oerhört stark förändring mot standardnormen. Om man var någon som hade något att säga till om så pratade man på ett visst sätt. Det insåg man även i den tidigare arbetarrörelsen och nykterhetslogerna på sent 1800-tal. Ville man förändra världen gick det inte att tala lokal dialekt.

Och det började i unga år. När barnen kom till skolan talades det ett annat språk än där hemma. Med demokratisering och urbanisering såg enkelt uttryckt dialekterna ut att gå mot en utplåning.

Motkraften kom – hör och häpna – från radion. Sveriges Radio som hade gjort sitt bästa för att utjämna dialekterna till »rikssvenska« (inte ens i Uppsala talar man sådan) fick plötsligt maka på sig några timmar om dagen när lokalradion började sända 1977.

– Där skulle dialekterna höras, det var ju lokal radio som skulle spegla vad som hände i bygden. Kommer något i radio får det högre status, sedan kom lokal-tv. Och vikten av att vara en del av standardspråk-normen luckrades upp.

En och annan lyfte luren och ringde klagomuren när flera av reportrarna (med dialekt) från lokal-tv och -radio också hamnade i nationella sändningar: »Det talas en bred skånska i Rapport.« Men man vänjer sig. Och de som förutsett dialekternas hädangång fick fel.

Fast en kort bit bort från Margareta Svahns rum på universitetet i Uppsala ligger Institutet för språk och folkminnen. De inspelningar av dialekter som finns där skulle i flera fall många av oss ha lite svårt att förstå.

– Språklig förändring sker också genom prestige och status. Det vi betraktar som lite finare påverkas vi av. Och flyttar man för att studera eller arbeta hör man ju inte den gamla dialekten, säger hon.

Dokumentationen av dialekter fortsätter, men inte i samma omfattning som tidigare. Mest dokumenterad är olika västgötadialekter. Den legendariske folklivs- och dialektforskaren Sixten »Västgöta-Bengtsson« från Skövde reste från 40-talet fram till 80-talet runt i bygderna och spelade in samtal med folk.

– Det finns 500 inspelningar som han gjorde, ingen har samlat in lika mycket. Vi har fortsatt att dokumentera, men gör det mer riktat. Så stora resurser finns det inte längre.

Men det finns också ett starkt lokalt engagemang med »dialektvärnare«; inte minst i Älvdalen i Dalarna, där det rent av kan sägas finnas »dialektpurister«, men också i Jämtland eller på Gotland.

Men nya dialekter då? Kommer det sådana. Nja, snarare nya språkliga varieteter, menar hon.

– Det finns något forskarna kallar förortssvenska. Om tillräckligt många bor så segregerat som i många förorter kan det växa fram något nytt. Det finns nog regionala drag i den också, men det finns mycket gemensamma drag. Vissa drag går igen i såväl Stockholms som Malmös och Oslos förorter.

Frågan hon inte gillar är: »Hur många dialekter finns det? « Nej, ingen vet, ingen kan förmodligen ta reda på det. Fråga nummer två på samma skala skulle kunna vara: »Vilken dialekt gillas mest?«

– Göteborgskan tycker många är trevlig. Men när man undersökt bland de som har svenska som andraspråk har de inte alls samma uppfattning. Mycket handlar om att man förknippar en dialekt med en person eller företeelse som man gillar.

Under några intensiva veckor har vi just hört mycket av västgöten Jan, småländskan Annie, blekingen Jimmie, norrlänningen Stefan och skåningen Gustav.

– Att de inte slipat bort sina dialekter handlar om att det är en annan attityd till dialekter i dag. Tage Erlander på sin tid slipade bort mycket av sin värmländska. I dag behöver man inte prata standardsvens-ka för att bli skådespelare, partiledare eller tv-reporter.

När studien »Dialektutjämning i Västsverige« publicerats åkte Margareta Svahn tillbaka till sin gamla gymnasieskola i Skara och berättade för elever om den.

– Där möttes jag av en svensklärare som hade det typiska västgötska bakre »r-et«. Då får också eleverna klart för sig att det de talar inte är något fel.