Erik Blix: »Ett helvete med Fredrik Reinfeldt«

Men den hyllade manusförfattaren till P1-programmet Public Service ser med tillförsikt på de närmaste fyra veckorna när Sveriges alla politiker plötsligt ska befolka torg, lova något som ingen annan lovar och tala med bönderna på böndernas vis.

Han har inga problem med att göra politik kul. Det är det politikerna som har.

– Politik är humoristiskt i sig. Men det är inte alltid politikerna gör det så roligt som det är, säger han.

Han är lång, blond och bär en haj i en läderrem om halsen. Han käkar ett berg nachos och förklarar grundprinciperna för Public Service. Varje vecka gör han och kollegorna Mattias Konnebäck, Göran Gabrielsson och Rachel Molin aktuell satir med imitationer av de svenska politikerna. Och varje vecka förundras Erik Blix över politikernas ovilja att själva ta initiativet till att få väljarna att le.

– De för diskussioner och kämpar med näbbar och klor för att nå ut. Men när de håller tal står de bara rakt upp och ner och pratar. Det är som om de ville k-märka tråkigheten. I en talk-show jag hade som hette »Blix från klar himmel« var Ingvar Carlsson gäst. Han var känd som den tråkigaste politikern. Men när han lät sin genuina lättsamhet och briljanta person komma fram var han en stor humorist. Jag kan fråga mig varför fler politiker inte vågar visa det? Jag är övertygad om att den som skulle dra ut på en catwalk i publikhavet skulle vinna på det. Rädslan för dubbeltydigheter och ironier är obegriplig. Folk förstår när det är skoj och när det är allvar.
I moderaterna pågår något som kan likna en utveckling åt det håll Erik Blix talar om. Fredrik Reinfeldt har länge talat om att det som politiker är omöjligt att använda ironi. Men i somras uttryckte hans kommunikationschef Per Schlingmann plötsligt att vägen till valseger går via ett humoristiskt tonfall. Och i sitt tal i Almedalen en vecka senare drev och raljerade partiledaren plötsligt med allt och alla.

Det må vara ett steg i rätt riktning. Men annars har Erik Blix, som komiker, inte mycket till övers för moderatledaren. Han använder samma öknamn om Fredrik Reinfeldt som maktklicken i SSU gjorde i början av 90-talet.

– Han är som en tvål. Han, som sägs vara jätterolig, är slät på gränsen till konturlös när man lyssnar på honom. Vi har ett helvete med att göra Reinfeldt i Public Service. Tråkiga politiker är ofta roliga att driva med, men han saknar en olat, en dialekt eller en fras som är speciell.

Desto bättre tycker Blix om Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Persson. Det är dem som förekommer oftast i Public Service. En hysterisk Maud Olofsson blir uppläxad av Thorbjörn Fälldin. En gravallvarlig Lars Leijonborg gnäller över Sveriges förfall. En självgod Göran Persson lär ut konsten att vuxenmobba.

– Göran Persson uttrycker sig bara i punchlines, och oavsett vad man tycker om honom är han ju ganska underhållande. Lars Leijonborg är enklast att karikera. Precis som Maud Olofsson har han en rolig röst, men dessutom har han en förmåga att elda upp sig, ett patos som gör att han tar till brösttoner. Det blir roligt på samma sätt som hos Bosse Ringholm. Han är ju extremt stel och tråkig i utstrålningen samtidigt som han säger att poliser är »slöa jävlar«. Den kontrasten är oerhört kul.

Erik Blix väg till satiren gick via journalistiken. Han arbetade som nyhetsreporter när han, som han uttrycker det, »upptäckte att han ville leka med formen«. Snart hade han tagit steget över till underhållningsprogram. Han blev kultfigur i »Riskradion«, startade »Folkradion« och »Morgonpasset«, gjorde tv och var chefredaktör för Grönköpings Veckoblad. Men fortfarande i dag ser han sig som journalist.

– När vi gör Public Service gör vi research precis som när man skriver en nyhetsartikel. Den första frågan vi ställer oss är: Hur ligger det till egentligen? Sedan gör vi humor av det. Men vår allvarliga analys är grunden för att det ska vara roligt. Man ska både garva och känna att vår bild av verkligheten bygger på vettiga slutsatser. Det är helt enkelt roligare då.

Den inställningen delar han med sina personliga favoriter bland satiriker. De tre M:en, kallar han dem.

– Jag håller mig stenhårt till Mad, Monty Python och Mosebacke monarki. Det ultimata är att blanda intellektuell skärpa genuin folklighet. Det är många som inte når dit, jag säger inte att vi gör det. Men en sådan som Tage Danielsson gjorde det. I »88-öresrevyn«, till exempel, har tempot blivit oerhört daterat. Men skärpan och analysen står sig. Den är bland det roligaste som skapats i svensk humor.

Han säger så, Erik Blix, mannen som ska försöka göra valrörelsen humoristisk. Sedan får han frågan om han tror att det blir bättre satir om Göran Persson får sitta kvar som statsminister.

– Nej, det vet jag inte. Borgerligheten är väldigt rolig den också. De ska komma överens och så sitter Lars Leijonborg i ett hörn och mumlar att »det där har jag inte varit med på«. Hest och gnälligt.