Eskil Erlandsson: »Det fungerar bra att bo med mamma«

– Jag spelar ibland, men jag har bara vunnit några hundralappar, bekänner han och börjar obesvärat räkna upp landets stjärnkuskar.

– Det finns ju en del. Jim Frick, Torbjörn Jansson … men fråga mig inte om de bästa hästarna! Jag är inte en sån som satsar på hästar för deras tjusiga namn. Jag brukar läsa travtipsen i tidningen.

Eskil Erlandsson var ett nytt ansikte för allmänheten när han blev jordbruksminister i höstas. Men i riksdagen – och centerpartiet – är smålänningen en tung kändis. Han blev partiombudsman redan på 70-talet. Rekordungt kommunalråd i Ljungby vid 24 års ålder. 13 år i riksdagen, varav fyra år som energipolitisk talesman för centerpartiet. Som ordförande för försvarsutskottet var han skräddare när alliansen sydde ihop en gemensam försvarspolitik 2004.

Hemma för Eskil Erlandsson är gården i Stackarp i sydvästra Småland. Vid fyllda 50 bor han fortfarande hos mamma. Arrangemanget väckte en del uppseende när han hamnade i regeringen. Men han lugnade opinionen med att han har ytterligare en kvinna i sitt liv, Bodil, som han kallar sin »kärbo«.

– Eftersom vi inte har några barn så fungerar det bra att bo med mamma, säger han enkelt.

Det var Bodil han tog med sig på Nobelmiddagen, inte mamma.

När vi möts på Solvalla har Eskil Erlandsson just återvänt från ett ministerrådsmöte i Luxemburg. Där kom han ut som ålhök. Det vill säga en politiker som kan tänka sig kraftåtgärder för att värna den rökta, luade, halmade och inkokta ålen. För att inte tala om ålafiskarna.

– Minskningen av den europeiska ålen är gigantisk, säger Eskil Erlandsson.

Det var tre läger på mötet, berättar han. Nordeuropéerna, som vill att ålen ska få växa sig stor och grov innan den fångas. Sydeuropéerna, som bara äter späd, sparrisartad ål. Och östeuropéerna som knappt har sett en ål och inte vill lägga ett nickel på dem.

Den norra positionen är att de små ålarna helt enkelt ska flyttas till våra vatten där de får växa sig stora. Förhandlingarna strandade, konstaterar Eskil Erlandsson med ett snett leende.

Vi vadar iland på Östersjökusten i stället, ett viktigt område för en jordbruksminister. För här är utsläppen från jordbruket höga – både komockor och konstgödsel är kvävebomber, och Östersjön får ta smällen.

Naturskyddsföreningen – vars stridbare generalsekreterare Svante Axelsson tycker att Eskil Erlandsson är bondenäringens man i stället för folkets – vill därför sätta stopp för etablering av nya jordbruk med djur i kustlandskapen och fördubbla avgiften på handelsgödsel.

Eskil Erlandsson är skeptisk.

– Jag vill inte ha någon planekonomi. Och utsläppen har faktiskt minskat ganska dramatiskt sedan vi som enda land i världen införde avgift på handelsgödsel, säger han.
Höjda avgifter är visserligen tänkbart, men de får inte drabba landets bönder.

– Den svenska bondens konkurrensvillkor måste vara likvärdiga med andra EU-länder, så man får i så fall sänka kostnaden någon annanstans.

Och enligt jordbruksministern behövs det egentligen inga nya tvångsmedel för att glesa ut kossorna vid kusten.

– Du får ändå inte ha mer djur på en gård än att arealen du förfogar över kan ta hand om gödseln.

Ett annat trätoämne är våtmarkerna. Förr dikade man ut träsk – i dag behövs de för att filtrera kväve. Återskapande av våtmarker är ett mål förr regeringen. Men finns det resurser? Svaret är kolugnt.

– Pengarna finns.

Vi spejar ut mot dammen som är anlagd i mitten av travbanan.

– Den kanske ligger där som kvävefälla, säger Eskil Erlandsson optimistiskt.

Åter till Östersjön, och frågan om hur det sköra innanhavet ska få en ny chans. Jordbruksministern själv är övertygad om att Polens och Baltikums utsläpp av kväve och fosfor kommer att minska automatiskt.

– Nu får de ju tillgång till bättre odlingsteknik. Och det finns ju nationella kvoter för produktionen, glöm inte det. De får inte producera för mycket.

Vi hinner prata om många sorters kreatur under lunchen. Eskil Erlandsson ler lite när jag nämner partydjuret. En gång träffades vi på en efterfest under Folk & Försvars traditionella konferens i Sälen. Då drack Eskil Erlandsson grogg ur en blomvas. En folkpartist hade tagit det sista plastglaset. För jordbruksministern är omvittnat sällskaplig.

– Han är omtänksam och tar gärna med en ut på en pilsner efter jobbet, säger en tidigare medarbetare.

Det kan ju bli trav också. Som nu, på Solvalla. Ministern är själv hästägare, samt ordförande för Svenska Hästavelsförbundet. Det sista har väckt kritik, eftersom han är ansvarig för frågorna i regeringen och därmed sitter på två stolar.

Vid en centerstämma i Umeå såg Eskil Erlandsson till att allt partifolk gick och såg ett centersponsrat lopp på den lokala travbanan.

– Det finns trav på ett tjugotal orter i landet, det är en spridd verksamhet, säger han.

I solen ute på banan nedanför vårt bord övar två ekipage. Det ena accelererar längs en långsida och Eskil Erlandsson avbryter sig. Vi följer hästen med blicken.

– Det är graciösa varelser, säger han med beundran.