Eva Birath – kroppsbyggare och konstnär

Den här lunchintervjun hade kunnat börja bättre. »Jag äter inte lunch«, är det första Eva Birath säger.

Nej, det här med mat är ingen spontan källa till glädje för den 51-åriga göteborgskan – Sveriges äldsta kvinnliga bodybuilder.

Sedan snart fyra månader går hon på stenhård diet: noggrant uppmätta portioner av antingen a) kyckling och ris eller b) fisk och ris. Var tredje timme. När vi ses råkar det vara mellan två mattider.

Det är därför hon nu sitter vid sitt linnedraperade köksbord och dricker vatten. Glaset ser skört ut i hennes väldiga hand. Lägenheten mitt i centrala Göteborg är ljus och sval. Vita väggar, vit soffa och vita fåtöljer. Spårvagnarnas metalliska plingande hörs på avstånd.

Hon påstår att hon inte tröttnat på den binära menyn. Detta trots att den dessutom ser likadan ut under resten av året, den enda variationen är att portionerna då är något större.

Eva Birath är mitt uppe i en makalös karriär. På mindre än fem år har hon arbetat sig upp till den absoluta toppen i Bodybuildarsverige. Förra veckan kom hon åtta i SM, trots att hon är mer än tio år äldre än sina konkurrenter.

Men hon säger att det precis lika gärna hade kunna vara något annat hon börjat med, då för snart fem år sedan. Hon behövde bara något att fokusera på. Att det blev bodybuilding var en slump.

– Det var mest för att fly en depression, säger Eva Birath.

För plötsligt hade hennes liv kastats omkull. Efter många år som marknadschef på it-bolag, med hög lön, hus vid havet och sportbil, stod hon arbetslös.

Hon tvingades sälja både huset och bilen. Till gymmet gick hon för att få tiden att gå.

– En dag var det en kille som sa att jag borde börja tävla, att jag hade bra förutsättningar för bodybuildning. Jag fattade inte vad han menade. Men sen tänkte jag att det är ju alltid bra att ha ett mål, oavsett vad man gör, säger hon.

Ett år senare ställde hon upp i sin första tävling – och vann.

Hon tackar sina gener för den osannolika utvecklingen. Hennes muskler är som gjorda för att växa. Visst hade hon tränat tidigare, men inte alls i den här omfattningen. Det utseendet hon har i dag har verkligen krävt sina timmar i bänkpressen.

– Så de tjejer som inte vill ta i när de tränar på gym för att de är rädda att få för mycket muskler, de kan vara lugna. Det är verkligen ett hårt arbete bakom den här kroppen, säger hon.

Kroppen, ja. Eva Birath är stor. Månaderna före en tävling är hon på gymmet tre gånger om dagen. Tanken med den hårda träningen och strikta mathållningen är att underhudsfettet ska bort och huden bli som en tunn film över svällande triceps och biceps.

Under hennes tajta svarta tröja avtecknar sig de utmejslade armarna tydligt.

Hur privat känns egentligen kroppen när den blir ett utställningsobjekt?

– Att någon tittar på kroppen känns inte privat, men att röra vid den blir det, säger Eva Birath utan att tveka.

Reaktionerna från omvärlden på karriärbytet har varierat kraftigt. Hennes två barn, nu 20 och 27 år, har hela tiden uppmuntrat sin mamma. De är ofta med på tävlingarna.

– Men min egen gamla frireligiösa mamma tycker inte att det är snyggt, hon säger att jag aldrig kommer få en karl, säger hon och skrattar.

Och på stan händer det ofta att folk vänder sig om och kommenterar. Vissa män ser det som ett hot mot sin manlighet, tror hon. Den konsekvensen av kroppsbyggandet tycker hon inte om.

– I Sverige finns jantelagen, man ska inte sticka ut. Särskilt en kvinna ska inte ha för mycket muskler.

Det blev extra tydligt när hon i början tränade på den stora amerikanska gymkedjan som har lokaler i huset där hon bor.

– De andra tjejerna stod och tisslade och tasslade och sa »det är ju inte snyggt om man blir för stor«. Det blev ohållbart.

En del i motståndet mot sporten (hon kallar det sport trots att Svenska riks­idrottsförbundet gång på gång avvisat ansökningar) tror hon beror på ryktet om anabola steroider. Hon vill helst inte prata om det, vill inte ge det mer uppmärksamhet än det redan får i media.

– Dopning finns i alla sporter nu för tiden. Inför tävlingar dopningstestas även vi, säger hon.

I ett hörn i köket står ett välanvänt staffli lutat mot väggen. Eva Birath har alltid målat. I våras hade hon utställning på ett galleri i Malmö på temat kroppar, ibland med sig själv som modell. Några av de stora dukarna hänger i lägenheten. Rörelserna är svepande, skuggor i mjuka färger.

Det är på konsten hon försörjer sig, och hoppas kunna slå igenom mer med så småningom. Redan i höst ska hon ha en ny utställning på galleri Red Hill i Göteborg.

Även om hon både materiellt och ekonomiskt lever betydligt fattigare i dag än under sina år som marknadschef saknar hon inte sitt gamla liv.

– Jag vill inte tillbaka till det där ekorrhjulet, man har inte tid att reflektera över sitt liv när man jobbar så mycket. Jag mår mycket bättre i dag, det är inte bara musklerna som blivit större, jag har växt också som person och är en mer harmonisk människa nu. Jag är lyckligare än jag någonsin har varit.