Ewa-Gun Westford: ”Vi fick bevisa att vi dög”

Ewa-Gun Westford har varit lite svår att få tag i. Tjänstemobilen har just stängts av, men till slut svarar hon och visst finns det tid att ses. Fast inte denna vecka, för då har hon några uppdrag på personaldagarna i Karlskrona, samt föredrag för en förening och så har hon ju lovat några okända föräldrar att överraska på en födelsedagsfest för deras dotter med polisdrömmar.

Men sedan går det bra att ses för intervju. För Ewa-Gun Westford ställer självklart upp och är tillgänglig.

– Det tycker jag att man ska vara. Det är inte så vanligt att folk hör av sig med önskemål som den här födelsedagsfesten. Men när någon tar mod till sig och ringer så är det klart att jag kommer. Kan jag vara en förebild så är jag gärna det. 

Hon är möjligen en av landets mest kända poliser. Oräkneliga gånger har hon stått med mikrofoner under näsan i direktsändning. I ur och skur, alltid med polisbåtmössan på plats och ofta med en gul väst ovanpå uniformen. Hon har gett reportrar svar på frågor om alltifrån interna skandaler i polismyndigheten till känsliga utredningar kring fall där barn har farit illa. Eller kommenterat uppgörelser mellan kriminella gäng. Alltid tillgänglig, påläst och rak. På frågan hur polismyndigheten nu ska ersätta henne svarar hon snabbt:

– Jag tror inte att man längre vill ha profilerade presstalespersoner av det slag som jag har varit. Det blir svårare att styra uppifrån då. I dag går allt genom den centrala presstjänsten. När mitt direktnummer nu har försvunnit kan man inte ringa till någon specifik person längre.

Ewa-Gun Westford har varit yrket trogen sedan 1974. Hon gick ut Polishögskolan i en annan tid, då kvinnliga poliser fortfarande var extremt ovanliga. Sent i höstas lämnade hon in polisbrickan för gott. För sådana är reglerna, efter 68 år fyllda fråntas man alla befogenheter. Hon har blivit lovad att få rycka in på timmar, men inte som polis. Det är inte tillåtet längre. 

– Jag sörjer det och kan tycka att Sverige är märkligt. Jag har fortfarande mycket att ge. Dessutom i ett yrke som skriker efter arbetskraft.

Vi träffas i hennes vackra hem i Ystad vid Skånes sydkust, med vidunderlig utsikt över havet. Jack russelterriern Allan möter i dörren med hysteriskt viftande svans. Han kom till henne i en svår tid. Livskamraten Claes dog mycket chockartat av en propp i lungan här hemma i radhuset för fem år sedan. Han som hon skulle dela ålderdomen med och planerade att gå i pension tidigare för. 

– Så blev det inte. Efter Claes död bestämde jag mig för att jobba kvar så länge jag fick. För allt liksom rasade. När någon går bort så oförberett blir man aldrig sig själv igen. Genom den fruktansvärda erfarenheten kan jag ana vad de som är med om att en anhörig hastigt rycks bort genom mord eller en olyckshändelse går igenom. 

För att få henne att över huvud taget vilja börja leva igen kom hennes ena syster släpandes med hunden Allan. 

– Han behövde ett nytt hem, det hjälpte mig. Så det blev Allan och jag. Men nä, jag har inte döpt honom själv! Hade jag fått bestämma skulle han såklart heta Winston, efter Churchill.  

Ewa-Gun Westford har en förkärlek för det brittiska. Porträtt av Queen Elizabeth II och brittiska flaggor pryder en hörna i hallen. En dotter bor i England och den andra har levt där – och kom hem med vad som blev Westfords brittiska svärson.

Själv är hon född i den lilla byn Borrby på Österlen. Där växte hon upp som äldst av tre systrar och hängde ofta med gubbarna på pappans frisersalong. Lyssnade och insöp allt som sas. Redan som tolv­åring visste hon att det var polis hon ville bli.  

– Jag har alltid velat ha koll på att alla uppför sig och att ingen far illa, oavsett sammanhang. En farbror till mig var polis och det verkade så otroligt spännande. 

Som 17-åring klampade hon in på polisstationen i Simrishamn och meddelade sina planer. De sa att hon skulle komma tillbaka när hon var myndig och det gjorde hon. Av runt 200 studenter på dåtidens polisutbildning var hon en av tio, eller om det var tolv, kvinnor. Hon minns inte exakt antal, men att det var väldigt tufft, det minns hon.  

– Många tyckte att vi tog upp en studieplats för någon mer kompetent, en man. Det sas till och med rakt ut flera gånger. Vi fick om och om igen bevisa att vi dög. Även efteråt, när vi började jobba.

Ändå har hon alltid trivts bland män, trots att det har inneburit att hon har fått stå ut med mycket.

Om några av de erfarenheterna skriver hon i sin bok Mitt Wallanderland (2012). Men om vi nu ska återkomma till det här med polismyndigheten och kommunikationen. Kanske är det så att Ewa-Gun Westford, som har tvingats stå på sig inom yrket, även i sin forna roll som pressansvarig tillhörde en alltmer ovanlig sort. Åtminstone om man stödjer sig på en färsk forskningsstudie från Linköpings universitet som polisprofessorn Stefan Holgersson och juristen Ossian Grahn har gjort.

I djupintervjuer med 62 journalister uppger 97 procent att de har haft problem med att få saklig information från och intervjuer inom Polismyndigheten. Polisen ses som svårtillgänglig, visar undersökningen. Detta har blivit mer påtagligt sedan den stora organisationsförändringen år 2015, då de olika länspolismyndigheterna blev en och samma myndighet, ihop med Rikspolisstyrelsens och Nationellt forensiskt centrum.

– Om polisen är svårtillgänglig är det inte alls bra. Så har inte jag jobbat. Men så kom jag också in i kommunikatörsrollen efter många år som vanlig polis. 

Ewa-Gun Westford menar att detta har gjort henne trygg. Hon har alltid känt till organisationen och det mesta om en utrednings olika faser, vad hon inte fått säga för att inte påverka processen och vad hon faktiskt kunnat gå ut med.  

– Jag tycker allmänheten har rätt att få veta och vill aldrig svara med det klassiska »inga kommentarer« när journalister frågar. Något kan man alltid gå ut med och ofta räcker det. Det kan nog vara svårare för många av de kommunikatörer som jobbar inom polisen i dag. De är ofta rekryterade från annat håll, inte sällan från näringslivet. Det ger en annan ingång.

Hon har också varit noga med att delta från start i de ärenden hon varit pressansvarig för och att inte komma in i slutskedet och få färdiga citat presenterade för sig. Helst har Ewa-Gun Westford velat vara med ute på brottsplatsen, om sådan finns, och hon har velat gå igenom allt material. Det har ofta krävt en enorm arbetsinsats, inte sällan på obekväma arbetstider – men sådant är yrket, konstaterar hon.   

– Jag har svarat mitt i natten, till och med på julafton. När jag står framför en kamera och det finns människor som är drabbade, så har jag dem i åtanke samt deras anhöriga. Vad skulle jag vilja att polisen sa om jag var den drabbade, brukar jag tänka. Det kan ju etsa sig fast i minnet för evigt hos berörda. 

Av många har hon hyllats för sitt rättframma sätt, och sin medmänsklighet. Men visst finns det de som nu drar en lättnadens suck över att hon har lämnat organisationen. Ewa-Gun Westford har varit med om att ha blivit utkörd ur mötesrum för att kollegor och chefer tyckt att hon inte borde få veta mer. Hon har ju aldrig velat undanhålla information som det inte finns skäl att sekretessbelägga.

– Att rätt information når ut till allmänheten kan vara en jätteviktig pusselbit i utredningsarbetet. Därför har jag alltid tagit rollen som pressansvarig på väldigt stort allvar. Kommunikation är a och o inom polisarbete, som jag ser det.

***

Läs även: Gängvåldet normaliseras – nästan riskfritt att skjuta någon

Läs även: "Min postkod är min flagga"

Få Fokus hem i brevlådan eller enbart digitalt – här tecknar du din prenumeration