Farnaz Arbabi: »Jag känner en enorm hunger efter världen«

På väggen i regissören Farnaz Arbabis rum sitter urklippta tidningsbilder från boxningsmatchen mellan Åsa Sandell och Laila Ali. På bordet ligger ett brev från en pensionerad dam, medlem i Sverigedemokraterna. Hon har läst i Dagens Nyheter att Farnaz ska sätta upp en pjäs om flyktingar som kommer till Sverige, baserad på Vilhelm Mobergs »Utvandrarna«. Farnaz borde »veta hut«. Så gör man inte med en svensk litterär klassiker. Dessutom är flyktingar inte viktiga.

Det är första gången Farnaz har fått ett brev med rasistiskt innehåll.

– Först tyckte jag att det var ganska ­roligt och svårt att ta på allvar. Sedan blev jag lite ledsen, för det är ändå me nat på allvar. Men jag känner mig mest peppad. Idén med att göra »Utvandrarna« är att få folk att reagera, och kommer det ett brev från en person som inte alls håller med mig betyder det att jag är på rätt spår. Det vore meningslöst om alla höll med.
»Utvandrarna« blir första gången Farnaz Arbabi jobbar med en klassiker.

Tidigare har hon regisserat nyskrivna pjäser om svensk utrikespolitik, Göteborgskravallerna, kärlek, könsroller och en skruvad hederskomedi om en svensk familj. Hennes uppsättningar handlar alltid om samtiden.

– Jag vill göra allt. Jag känner en enorm hunger efter hela världen. Jag vill göra opera, musikal, film, dans, flytta utomlands, jobba med länsteatrar. Det är inte min grej att jobba med det här bara som ett 9 till 5-jobb. Om jag skulle tvingas välja mellan att regissera något som jag inte känner betyder något eller jobba på Konsum, skulle jag välja Konsum. För mig har det varit en dröm att få jobba med det här så himla länge. Så jag måste vårda min lust så att den inte försvinner.

Just nu är hon mitt inne i repetitionerna av »Invasion!« som får premiär på ­Stockholms stadsteater i mars. Jonas ­Hassen Khemiri debuterar som dramatiker med en pjäs som kretsar kring per­sonen Abulkasems olika skepnader.

– Han är ursprungligen en karaktär i Carl Jonas Love Almqvists pjäs »Signora Luna«, han är den krigiska moren från Nordvästafrika. I Jonas pjäs representerar han dagens främmande arab.
»Invasion!« handlar om seende, om vems blick som styr. Om makten som ligger i ett par ögon och bilderna vi skapar av det främmande. Att tolkningar varierar beroende på vem som tittar har Farnaz själv erfarenhet av. För något år sedan satte hon upp pjäsen »Samtidigt: 5 tr«, på Teater Scenario i Stockholm. De två huvudrollsinnehavarna hade invandrarbakgrund, vilket gjorde att somliga recensenter missade det allmänmänskliga i uppsättningen och bara såg »invandrarproblematik«.

– Så fort en person som inte har ett nordiskt utseende står på en teaterscen ska det betyda någonting. Jag vill kunna behandla ämnen som inte har med invandrarskap eller exilproblematik att göra och ändå använda skådespelare som inte är födda här eller är svenska i generationer tillbaka.

I »Invasion!« finns kommentarer till teatern som kommunikationsform. För vem spelar man, och varför? För Farnaz är ett kritiskt förhållningssätt viktigt.

– Teaterbranschen pratar ofta om att hitta en »ny« publik. Definitionen av »ny« är de som inte brukar gå på teater. Och de vet man ändå inte vilka de är. Det finns inga riktiga undersökningar gjorda, annat än att man vet att de som går ofta är medel­ålders medelklasskvinnor.

Hon tycker att teatrarna borde se över sin repertoar, i stället för att försöka locka nya målgrupper till de gamla vanliga uppsättningarna.

– Många är så aningslösa. De gör inte aktiva val i uppsättningen av en pjäs eller i anställningen av en regissör eller skådespelare, utan går på en slags rutin. Jag ­efterlyser en mer kritisk ingång.
Igenkänning är jätteviktig för en förstagångspublik, tror hon. Själv kunde hon inte känna igen sig i de föreställningar hon såg i skolan. I stället hittade hon till ­teatern genom Vår Teater-­gruppen i ­Husby. Hon skrev texter och sketcher till roliga timmen och talade om för klasskompisarna hur de skulle stå och gå. När hon kom upp i gymnasieåldern och började gå ensam på teater kom de första stora upplevelserna. »Angels in America« på Stadsteatern. »Punttila« på Dramaten. »Irinas nya liv« på Unga Klara.

Parallellt med regissörsjobbet har Farnaz också arbetat som journalist. Hon gick journalistprogrammet på Stockholms universitet, men hoppade av efter en termin, stod inte ut med drillningen i notisskrivande och de korta, stelbenta nyhetstexterna.

– Det fuckade upp hela mitt skrivande. Jag kunde inte skriva ordentligt på länge efter det.
Men för fyra år sedan använde hon sig av journalistiken när hon tillsammans med Lotta Fristorp skrev boken »Över­levnadshandbok för flickor om frihet och heder«. Det var strax efter mordet på Fadime Sahindal och debattens vågor gick höga.

– Vi var arga. Alla diskussioner handlade om förövarna, »varför gjorde de så här, vad kunde det bero på«. Vi ville inte ta den diskussionen utan bara fokusera på tjejerna och låta dem ta plats och utrymme.

– Det borde stå var och en fritt att prata om kulturell identitet när man vill och hur man vill. Men problemet uppstår när man lägger identiteten på någon annan. När man tvingar någon annan in i den.