Intervju

»Festivalen är den stora stjärnan, inte jag«

Text: Martin Röshammar

Publicerad 2014-02-06

Bild: Mareike Timm

Det fanns en tid då Christer Björkman älskade att sticka ut, då han var en androgyn och gränslös individ som kunde gå ut på stan endast iklädd kroppsstrumpa och fjäderboor.

– Jag byggde myten och kunde beställa taxi med taklucka för att plymerna inte skulle bli förstörda.

Det var ett sätt att odla varumärket Christer Björkman i hemstaden Borås. Det var då han, efter att ha utbildat sig i New York, drev frisersalongen Capello Bella och all uppmärksamhet blev till reklam för salongen.

Nu bor han i ett hus i Nacka, söder om Stockholm, men han som fyller 57 i höst, funderar redan på att en dag flytta hem till den stad han en gång lämnade för att han inte stod ut med småstadsmentaliteten och känslan av trångsynthet. Han beskriver Borås som sin trygghet, sin historia och sitt slut. Hans partner, Martin Kagemark, är från Värnamo, dit det bara är sju mil från Borås och ja, frågan är bara vad de ska hitta på.

– Om jag inte hade ett jobb med en konstant process i huvudet skulle jag bli jädrigt uttråkad. Det behöver inte vara så stort. Men när jag hade min salong var det mitt universum och den fyllde hela min tid och mitt väsen. Jag vill hela tiden utvecklas. Jobbet kan inte vara något jag bara stänger av och går hem.

På sätt och vis har Christer Björkman ändå hittat ett sätt att faktiskt koppla bort melodifestivalen. Lyriskt pratar han om hur otroligt härligt det är med trädgårdsarbete.

– Det är otroligt terapeutiskt, det monotona i rensning och plantering. Det är raka motsatsen till det jag gör annars. Jag tror också, hur fånigt det än låter, att eftersom jag inte har barn är det ett sätt att hantera att någon annan behöver mig, på ett mer basalt sätt. Om jag inte ser till att sköta de där blommorna så dör de.

Christer Björkman menar att han precis som sin mamma Ulla Björkman är bra på att paketera saker och bra på att göra fungerande och säljbara koncept av de sakerna. Ulla var ensamstående och startade eget i spelbranschen när Christer var fyra år gammal.

– Hon la sig på ett roulettebord i en urringad guldlamé. Sen var det klart. Hon skickade ut bilden till alla tidningar och sen var hon Sveriges roulettedrottning.

Drömmen om melodifestivalen har funnits där sedan 1967 då Sandy Shaw sjöng »Puppet on A string«. Ännu mer självklart blev det året efter då popmusiken stegade in i den svenska melodifestivalen med Claes-Göran Hederström och hans »Det börjar verka kärlek, banne mej«. Det var då Christer Björkman förstod varför man faktiskt sjunger och via sin egen vinst med »I morgon är en annan dag«, 1992, och de krönikor han sedan skrev om melodifestivalen, för Kvällsposten, blev det naturligt att SVT ringde honom när festivalen skulle renoveras.

Han undrade hur man kunde misslyckas med det han kallar för världens bästa koncept. Han beskriver det som att på 1990-talet ville ingen ha låtarna och ingen ville lyssna. Visst, folk tittade men när programmet var slut, då var allt redan glömt. 2002 blev Christer Björkman artistansvarig för melodifestivalen som nu är ett tåg som dundrar fram varje vår med fyra deltävlingar, andra chansen och final i Globen.

– Jag har aldrig tvivlat på att jag vet vad som är rätt för det här programmet. Min bakgrund från en mindre stad har gett mig någon slags radar för folklighet. Den går jag på även om den säkert inte kommer att hålla för alltid. I samma stund som du drabbas av creddsjuka och du får för dig att det är det som gäller, då tappar du vad det här är. Det här ska inte vara creddigt, det är hela Sveriges program. Alla ska titta, det är beställningen: »Gör ett program för alla.« Vilket förstås är det svåraste som finns.

Han talar mycket om balans, om att det ändå gäller att hitta någon artist, någon låt som »kan få även den suraste Hanna Fahl på DN att bli glad«. I den där ständiga balansgången ingår också att varumärket Christer Björkman ser helt annorlunda ut i dag än när han klädde sig i kroppsstrumpa. 2014 års version av honom är avskalad, sansad och genomtänkt, som en välklädd och trygg svärmorsdröm.

– Ja, alla år med festivalen har givit mig trovärdighet. För festivalen handlar inte om mig. Jag ska vara med och förvalta och utveckla, men ingenting får bli större än melodifestivalen. Inte jag, inte programledarna, inte artisterna. Festivalen ska alltid vara den stora stjärnan.