Finnes: Springsteen, önskas: Jösses flickor

Det har gått tolv år sedan jag första gången träffade Margareta Garpe. Då var det sommar på östra Gotland. Den förfallna herrgården hade en besynnerlig förmåga att dra till sig konstnärer och författare. Vinet flödade.

När vi nu ses igen på restaurang Die Ecke i Stockholm har Margareta Garpe hunnit med att skriva och regissera en lång rad pjäser för tv och teater. Hennes tv-uppsättning av Ibsens »Hedda Gabler« blev en kritikerfavorit. Mindre känt är kanske att Margareta Garpe regisserat avsnitt av den numera nedlagda tv-­såpan »Skilda världar«. Men den pjäs som på senare år väckt mest uppmärksamhet är nog ändå »Limbo« – om missbruk och de livslögner den skapar. Pjäsen bygger till stor del på personliga erfarenheter. En blandning av anlag, långvarigt bruk av smärtstillande medel efter en rad operationer, extrema prestationskrav och alltför alkohol­befrämjande miljöer gjorde att hon fastnade i missbruk.

– Jag tog allt man kunde få tag i. När jag till slut hamnade på avgiftning insåg jag att det handlade om att vinna eller försvinna. Fast egentligen hade jag ju inget val.

Hon beskriver det som att hon rördes av Guds finger den dagen då hon plötsligt kände att hon befriats från suget efter alkohol och droger. Ja, hon tror på en Gud. Alternativet – att inte göra det – känns helt enkelt inte lockande, säger hon.

Det har gått 22 år sedan Margareta Garpe tillsammans med Susanne Osten skrev pjäsen »Jösses flickor« – om jämställdhet och kvinnors rätt. »Jösses Flickor« rörde om ordentligt i kulturvärlden och blev en av Stadsteaterns största succéer någonsin. I år har pjäsen fått nyuppsättning och fortsättning i »Jösses Flickor – återkomsten«. De slutsålda biljetterna kunde snabbt bytas 1:1 mot Bruce Springsteen-biljetter på köp- och säljsajten Blocket.

Fyra år innan hon skrev »Jösses« hade Margareta Garpe varit med och startat numera legendariska feministiska vänster­rörelsen Grupp 8.

– Det var två år efter hela 68-rörelsen och vi upptäckte att vänsterrörelsen var precis lika mansdominerad som resten av samhället.

Men vad säger då en av feminismens pionjärer om hur jämställdhetskampen bedrivs i dag? Varför har hon till exempel inte engagerat sig i feministiskt initiativ?

– Men jag skriver ju mina pjäser. Partipolitik ingår inte i mitt uppdrag. Opinionsbildare i en vid bemärkelse ja, men med rätt att vara trolös. Personligen gillar jag utomparlamentariska rörelser, som sätter press på de folkvalda och syresätter demokratin.

Veckan innan vi ses har Expressens krönikör Linda Skugge proklamerat att hon slutar kalla sig feminist. »Feminist som ord funkar inte«, skrev Skugge i Expressen. »Det enbart förstör och gör så att folk slutar tänka. Man blir ett ufo i folks ögon om man säger att man är feminist. Det spelar ingen roll vad ordet betyder för i folks ögon betyder det att man hatar män, att man tycker att män är djur.«

– Feminismen är ju inte menad att vara en privat karriärväg, klipper Margareta Garpe till.

– Oavsett vad man nu väljer att beskriva sig som, är det viktigt att ha en trovärdighet som humanist. Om man ständigt angriper mäns åsikter genom att hävda att de inte kan få upp den eller stolt utropar sig till åldersfascist, ja kanske är det lika bra att Skugge byter etikett. Jag har svårt att se det som en förlust.

Tillbaka till lunchen på Die Ecke. Jag försöker fånga in var Margareta Garpe egentligen står politiskt. Klassresenären som startade Grupp 8 och skrev »Jösses flickor«, det borde väl kanske räcka mer än väl för en tydlig vänsterstämpel. Men riktigt så enkelt är det inte.

Som kurir på Svenska kyrkan i dåvarande Östberlin såg Margareta Garpe tydligt Sovjetsystemets mest bisarra effekter. Det gjorde att hon tidigt blev antikommunist och hon kan inte låta bli att fnysa åt några av de mest radikala vänsterdebattörerna från 68-­rörelsen som nu tjänar miljoner som chefer i medie­världen. Hon brottas hela tiden med balansen mellan de kollektiva lösningarna och det enskilda ansvaret. Hon säger sig till exempel ha förståelse för folk på landet som ordnar barnomsorgen själva och som upprörs över att behöva vara med och subventionera dagisplatser som de inte utnyttjar.

Men nu vill inte Margareta Garpe prata mer om politik.

–Du, jag är ju dramatiker och regissör, det är viktigt att komma ihåg. Kan vi inte prata om teater?

Jovisst kan vi det, svarar jag samtidigt som jag undrar om det verkligen går att separera politiken från dramatiken. Är inte hennes egna pjäser bevis på motsatsen?

– Teatern har sällan ett konkret politiskt syfte. Däremot måste det alltid finnas en politisk medvetenhet. Även när vi ­spelar Ibsen så måste vi veta: Varför just denna pjäs, varför just nu? Det finns inget ­opolitiskt finrum i kosmos för kulturen. Det görs alldeles för mycket teater där scenen inte definierat tilltalet till salongen.

Själv förbereder hon just nu repeti­tionerna av en ny pjäs som sätts upp i höst, »Älskar dej också«. Den handlar som allt annat om »kärleken och döden«, skrattar hon.

– Om tiden som går, klockan som slår.