»Fler filmer borde vara pretentiösa«

 Marit Kapla berättar mellan tuggorna att hon förbereder sig för seminariet med festivalens stora gäst – den amerikanske manusförfattaren och filmproducenten Charlie Kaufman som bland annat fått en Oscar för sitt manus till filmen »Eternal Sunshine of the Spotless Mind«.

– Jag är helt Charlie Kaufman-nördig. Jag gillar hans fantasi och att han lyckas skriva manus där det händer helt galna grejer och det är ändå en film som är ganska djup och underhållande samtidigt. Så vi drar många Charlie Kaufman-citat på kontoret just nu, säger hon.

I botten är Marit Kapla journalist, hon jobbade som lokalreporter på Värmlands Folkblad, recenserade konserter för Svenska Dagbladet och skrev för Nöjes­guiden i Göteborg innan hon började jobba på SVT:s »Filmkrönikan« 2003.

– Jag hade skrivit om allt inom nöje och kultur och längtade efter att specialisera mig. Film rymmer allt, det finns element av så mycket jag är intresserad av. Litteratur, konst och musik – allt förenas i film.

Kulturintresset är ett arv från mormodern och hennes mamma bibliotekarien som tog med sig Marit Kapla och hennes syster till bion i Ambjörnby, grannbyn till den lilla orten Stöllet i norra Värmland där Marit Kapla växte upp.

– Vi såg allt som gick på den lilla bion. De hade ett IOGT-NTO-hus som skickade ut blad om vilka filmer som skulle gå och så gick man på typ allt. Mamma tog till exempel med oss på premiären av »Fanny och Alexander« när den kom – den var jätteläskig – och vi såg också Hans Alfredsons »Den enfaldige mördaren«. Det var bra för då fick man se filmer som man kanske egentligen var lite för ung för, men som gjorde ett extremt stort intryck.

Men Marit Kapla såg också »Göta kanal« och alla Stig-Helmer-filmerna och läste alla barn- och ungdomsböcker som fanns i Stöllets bibliotek. Nu ser hon cirka 500 filmer per år. Alltifrån barnfilmer som hon går på med sin dotter till favoritfilmen »8½« av Fellini till Hollywoodproduktioner, nordiska långfilmer och svensk animerad dockfilm.

I år gör hon sitt fjärde år som konstnärlig ledare för festivalen. 2011 års festivalkatalog presenterar 450 filmer från ett sjuttiotal länder.
Hur stor inverkan har din personliga smak på programmet?

– Det är klart att det påverkar lite grann, men vi är en grupp på tjugo personer som väljer filmer. Året runt bevakar vi de olika internationella filmfestivalerna och ser filmer på dvd. Om någon gillar en film och vill att vi ska visa den på festivalen gör vi det. Om någon vill rekommendera en film för vår publik finns det ett hjärta som klappar för den filmen och då finns det säkert motsvarande hjärtan i publiken.

Trots att hon är högsta chef och ytterst ansvarig för festivalen påpekar Marit Kapla gång på gång att det handlar om ett grupparbete. Hon refererar till kollegor och använder »vi« oftare än »jag«. I andra sammanhang skulle det kunna uppfattas ett tecken på osäkerhet, men Marit Kapla ger snarare ett ödmjukt intryck av att var en jordnära lagspelare som har självförtroende nog att inte ta åt sig all ära själv.

Men det finns naturligtvis saker som hennes eget hjärta klappar lite extra för. Som till exempel jämställdhet. Som nytillträdd konstnärlig ledare kritiserade hon häromåret filmfestivalen i Cannes för att hylla filmer med en förlegad kvinnosyn. Göteborgs Filmfestivals hedersordförande Roy Anderssons invigningstal till festivalen handlade i fjol om ansvaret som filmare har när de bestämmer vad en film ska handla om och vilka bilder de väljer att skicka ut i världen.

Marit Kapla menar att samma ansvar gäller när en filmfestival väljer vilka filmer som ska visas.

– Och vi strävar efter att ha femtio procent kvinnor och femtio procent män i alla tävlingar och i alla juryer. Vi ligger där förutom i den nordiska tävlingen. Tyvärr är ju en övervägande del av regissörerna i alla nordiska länder män.

 En annan hjärtefråga är festivalens satsning på konstfilm som hon säger är en ideologisk markering om att filmvärlden behöver mer konst.

– Det är viktigt att lyfta blicken från att film är en industri och hitta de här filmerna som jobbar i gränslandet mot konst. Om filmare bara tittar på andra filmer när de ska hitta inspiration och förebilder blir det tråkigt.

Marit Kapla lyfter också fram årets temaland Rumänien.

– Rumänien har gjort väldigt bra filmer i många år. Det är superrealism där man lyckas skildra stora saker i samhället och ganska allmänmänskliga saker fast det är på en mikronivå. Som i till exempel »4 månader, 3 veckor och 2 dagar« – det handlar om en abort och det är lika spännande som en thriller. Man sitter och har ont i magen hela filmen för att det är så spännande. Personligen hade jag tyckt att det var roligt om flera svenska filmer var mer hardcore-allvarliga och pretentiösa och lyckades ro det i land på samma sätt som man gör i Rumänien.

Marit Kapla vill också se fler icke-realistiska filmer, men i egenskap av filmgeneral är hon försiktig med att göra en mer detaljerad offentlig önskelista.

Drömfilmerna behåller hon för sig själv.