»Fler politiker borde gå på klubb«

Vad kan sägas om Robin Miriam Carlsson, 31, från Södermalm i Stockholm som inte redan är sagt?

Kanske det här: Hon gör andra svenskar stolta över att de är svenskar.

När Robyn 2010 släpper album som höjs till skyarna världen över, eller när hon ger sig ut på en USA-turné som hyllas sönder i amerikansk press, är hon inte bara en popartist som lyckas göra obskyr klubbmusik folklig och därmed frälser både kritiker och publik. Hon fungerar också som megafon för idén om Sverige som världens modernaste land, den svenska självbilden reflekterad på ett globalt plan.

Hon är, skulle man kunna säga, popens Ikea.

Robyn är stammis på det queerfeministiska fiket Copacabana i Hornstull. Hon har på sig en bylsig huvtröja och splitternya sneakers. Hon har varit hemma i Stockholm i en vecka. Hon är hes.

– På turné röker man för många cigg och dricker för mycket bärs. Fast öl funkar som sportdryck, det är mycket kolhydrater, mineraler och sånt i den. Öl är bra att dricka när man återhämtar sig.

Under sommaren har hon rest från kust till kust i USA med r’n’b-stjärnan Kelis – Robyn var huvudakt – och sålt ut konserthallar i både Los Angeles och New York. Turnén inleddes med att Robyn gästade David Lettermans talkshow.

– Jag vet aldrig förrän jag spelat en låt i ett tv-program hur den kommer att funka i en viss kultur. Jag kan känna det på publiken i reklampausen efteråt. När jag spelat hos Letterman visste jag att amerikanerna skulle gilla »Dancing On My Own«. Det kändes som om turnén skulle gå bra.

Turnén avslutades i början av augusti på Webster Hall, New Yorks första moderna nattklubb på 1880-talet och numera legendarisk konsertlokal. Branschbibeln Entertainment Weekly kallade konserten »spektakulärt oförglömlig« i en artikel med rubriken »Show of the year?«.

– Det var en fantastisk spelning, 1 500 personer hoppade och hela scenen gungade. När jag var i USA den här gången kände jag att jag jobbar på en ny nivå, jag är en etablerad artist på ett annat sätt än tidigare och det märktes både när jag blev intervjuad och när jag spelade. Folk förstår kopplingarna mellan mina gamla låtar och den musik jag gör nu.

Sedan debuten och genombrottet med »Do You Really Want Me?« för femton år sedan har Robyn på sätt och vis muterat musikaliskt: från r’n’b-influenser och slickt souliga samplingar till dansant klubbpop. Men som popartist är hon egentligen den mest konsekventa vi har. Robyn har alltid varit en folkligare – poppigare – variant av den musik som just nu spelas på stadens hippaste klubbar.

Allt lyssna på Robyn är som att höra en flickkör komma ut från stadens bästa nattklubb och sjunga sången de dansade mest till under kvällen. Men även om Robyn inte är en politisk artist – »jag är helt ointresserad av att ta politisk ställning genom min musik« – är hon en politisk person. Feminismen är självklar för henne.

– Just nu frågar journalister alltid mig vad jag tycker om Lady Gaga. Men jag svarar inte längre på frågor om andra kvinnliga artister, jag är så trött på att tjejer alltid ska tycka till om andra tjejer. Jag brukar fråga tillbaka: »Skulle du fråga ett manligt rockband samma sak om ett annat manligt rockband? Skulle du fråga U2 vad de tycker om Coldplay?«

– Och jag har varit jätteengagerad i valet, jag har verkligen läst på. Men jag har samtidigt den här känslan av att systemet är fucked up. Så länge det finns pengar och så länge det finns den här fördelningen mellan fattiga och rika i världen, så länge det finns en marknad som bara förlitar sig på att stora kommersiella företag ska hålla världen i gång, så tror jag inte riktigt på politiken.

Tror du att politiker förstår den kraft som finns i klubbkulturen?

– Nej. Det är omöjligt för dem att fatta eftersom de själva inte har varit där. Jag tror att det beror på drogskräcken i Sverige. Det är väldigt stor skillnad om man tittar till exempel på Berlin, där klubb­livet verkligen värdesätts. Berghain, som är en jättestor bögklubb, får flera miljoner euro i kulturbidrag för att kunna ha öppet till elva på morgonen. Sådant finns inte här. Alls.

Gudrun Schyman gick ju på Docklands tidigare, borde fler politiker komma ut på klubbar?

– Ja. Ingen annan kultur påverkar ungdomar så mycket som klubbkulturen i dag. Även de som inte går på klubb och dansar utan bara lyssnar på radion påverkas ju indirekt. Lady Gaga gör egentligen ren dansmusik.

I en intervju nyligen sa du att din generation fått ut mer av klubblivet än av någon religion.

– Klubben är inte bara ett ställe där man släpper ut känslor och kommer i kontakt med sig själv och vem man är. Den ger också samhörighet. Man kan hitta fram till andra människor med samma behov. Jag har varit mycket på klubbar de sista åren, och bara att se miljön och förväntningar folk har när de går ut och vad de hoppas på att kvällen ska bli, är så intressant. Det är egentligen vad människor tänker på hela tiden. Men vi är så upptagna med att jobba och tjäna pengar och passa in i samhället.