Forskaren: »Att skrämma barn var förr en del av barnpedagogiken«

Jo, det är faktiskt samma sak vi firar även om många tvistar om vad som är »den rätta« benämningen, hal­loween eller alla helgons dag.

– En del ogillar halloween. Men det är nog för att de inte fattar att det är samma helg som allhelgona, fast för olika åldrar, säger Bengt af Klintberg, folklivsforskare och författare.

Temat är döden, men på olika sätt. Först kommer halloween: den 31 oktober är det ungdomars och barns dag att skrämmas och bli skrämda. Sedan kommer alla helgons dag, första lördagen i november, då vi mer stillsamt minns och hedrar våra döda med tända ljus. I latinska kulturer firas de dödas dag (el día de los muertos) mer uppsluppet, till exempel med picknick på kyrkogården för att umgås med de kära som avlidit. Samma riter utövas på olika sätt i olika delar av världen beroende på miljö, kultur och sammanhang. Men generellt består helgen av två sidor: en del som går ut på skräck och en del som går ut på att minnas de döda.

Skräck- och spökhistorier fyller en viktig funktion i barns liv, menar Bengt af Klintberg, folklivsforskaren som blev så känd för boken Råttan i pizzan att en skröna numera kallas en »Klintbergare«.

– Att skrämma barn var förr en del av barnpedagogiken. Till exempel med »brunnsgubben«. Det var ju en realitet att barn kunde drunkna om de föll ner i brun­nen.

Men barn brukar också skrämma varandra och även det fyller en funktion. Bengt af Klintberg nämner de klassiska spökhistorierna som antiklimaxhistorier: »en mörk, mörk, skog, läsliga ljud, ett mörkt, fallfärdigt hus – vi går in. Och då kommer en stor varulv  … och bjuder på en macka med prickig korv.« Skräcken slutar i en alldeles vardaglig banalitet.

– Vad barnen gör är att testa känslan av skräck i en trygg miljö. Alla vet att det inte är på allvar. Då kan de utforska sin rädsla och få kickar av den, säger Bengt af Klintberg.

Upp till 20-årsåldern, ungefär, håller vi på med det, och skräcken tar sig allt läskigare och blodigare uttryck. Tonårsfilmer kan innehålla en del splatter. Med tiden avtar kicken i att bli skrämd, vi har lärt känna den känslan i oss själva.

Många lekar går också ut på samma tema, till exempel »Anden i glaset« och »Svarta Madame«.

– Det handlar om att utmana och utforska gränsen till det övernaturliga.

Får man inte göra det på lek är det risk att man blir rädd på riktigt.

– Skräckhistorier är ett uttryck för existentiell oro som följt människan från de äldsta tiderna. Det var viktigt för vår överlevnad att känna rädsla för faror, men också att kunna skilja riktig skräck från imaginär.

Precis som åldrarna i människolivet kommer halloween före alla helgons dag, som i almanackorna förr följdes av alla själars dag. Att vi inte känner igen hallo­weenriterna här i Norden är för att de låg på en annan helg förut; på lucianatten var det tillåtet för ungdomar att härja vildare än vanligt och ställa till med bus.

– Det lever kvar i Skaraborg: att klä ut sig till lussegubbar.

Många skräckhistorier har något korn av sanning i sig. En vandringsskräckis som snurrar nu är den om vita skåpbilar som kidnappar barn. Den har sitt ursprung i belgaren Marc Dutroux som kidnappade sex flickor i mitten på 90-talet och åkte fast när han kunde knytas till en vit skåpbil. Natascha Kampusch, 10 år, från Österrike, kidnappades också med en vit skåpbil.

Skräckskrönor föds i det okända; och i gränslandet mellan det otroliga och det omöjliga; i den spänning som gör att en del tror och andra avfärdar historien. Förr tog det tid, i dag kan en historia spridas över världen på en dag genom internet och sociala medier.

Själv är Bengt af Klintberg rädd för sjukdomar. Och det är han inte ensam om. I själva verket är farsoter av olika slag ett klassiskt ursprung till skrönor. Så det är bara att vänta in vandringsskräckisarna som handlar om covid-19.

– Det har varit väldigt intressant att se på rädslans utbredning och de uttryck den tar sig. Aids födde en mängd vandringssägner och covid-19 kommer också att göra det.

***

Namn: Bengt af Klintberg

Ålder: 81 år.

Bor: Villa på Lidingö.

Gör: Folklivsforskare, författare och pensionär.

Familj: Hustrun Katarina; barnen Daniel, Karin och Elin; sex barnbarn och tre bonusbarnbarn.

Firar: Går till kyrkogården på alla helgons dag när det börjar mörkna och bli lite disigt. »Jag tycker att det är en rätt fin helg. Skräck är inte så intressant längre, jag får ingen kick av det.«

Åt och drack: Pannbiff med potatis och löksås och ett glas lättöl på restaurang Kvarnen, Stockholm.