Frida Hyvönen, Artist och ordnörd

De dagar som Frida Hyvönen har en spelning undviker hon bröd och pasta. Det gör henne tung och seg, och det är inga känslor hon vill ta med upp på scen. När restaurangen vi har stämt träff på har stängt för renovering och det samtidigt är skyltsöndag och tjockt med folk på alla kaféer, hamnar vi i stället i hennes loge i källaren på Palladium i Malmö. På scenen står redan den svarta flygeln och väntar på kvällens föreställning.

Frida Hyvönen älskar sin flygel, men jobbar på att komma loss från den ibland under konserterna.

– Kanske kan jag ha flera flyglar eller pianon på scen, så jag kan gå omkring, funderar hon. Jag står och sjunger nån låt nu i alla fall. Men visst, flygeln är ju min vän på scen.

Hon gick ett kort tag i pianoskola som barn, men var inte typen som gjorde läxorna.

– Jag lärde mig aldrig läsa noter, men min pappa lärde mig ackordanalys när jag var sju år. Vi satt och spelade och sjöng visor och progglåtar ihop.

Frida Hyvönen beskriver sig själv som en ordnörd, oavsett om det är på engelska eller svenska. Att hon uteslutande skriver musik på engelska är bara en konsekvens av den tradition som råder, där det normala popspråket är engelska, menar hon.

– När jag började skriva låtar för tio år sedan var det inget jag ifrågasatte. Nu är engelskan en så inkorporerad del av min vardag att jag aldrig tänker på det. Jag tycker snarare att det är kul att ha en anledning att använda mig av ett annat språk än mitt eget.

Hon berättar att böckerna hon läser i stort sett alltid är på engelska, detta språk hon tycker väldigt mycket om.

– Jag försöker skapa min egen variant av den – en mystisk, delvis korrekt engelska som samtidigt får effekterna av ett inkorrekt språkbruk, som när jag använder ett brittiskt och ett amerikanskt slanguttryck i samma rad.

Frida Hyvönens bejublade debutskiva »Until Death Comes« gavs ut 2005. Åren efter debuten beskriver hon som en period av möjligheter.

– Plötsligt hade jag en massa projekt att tapetsera mina idéer på. Folk ville betala mig för att ge konserter, eller för att göra musik till föreställningar och filmer, säger hon och syftar på musiken hon ombads göra till den danska koreografen Dorte Olesens märkliga och hyllade dansperformance med ett gäng välfriserade pudlar på scen.

Projektet resulterade inte bara i 70 minuters livemusik, och en föreställning där Frida Hyvönen dessutom dansade lite på scen, utan även i hennes andra album, »Frida Gives You: Music from the Dance Performance Pudel«. I dag har hon med sitt tredje album, »Silence Is Wild«, inte bara säkrat fyra nomineringar till nästa års Grammisgala utan också en given plats på den svenska popscenen.

Frida Hyvönen är ständigt öppen för nya samarbeten, gärna de som sträcker sig utanför ramarna för vad en popmusiker förväntas göra.

– Alla idéer intresserar mig, olika slags samarbeten har jag gärna vid sidan av låt­skrivandet i framtiden, säger hon och berättar om det senaste, där hon gjort soundtracket till boken »Drottninglandet« i vilken fotografen Elin Berge port­rätterat thailändska kvinnor i Västerbottens inland.

När Frida Hyvönen inte spelar in skivor eller turnerar så bor hon i ett stort gult hus i byn Flarken strax utanför hem­orten Robertsfors i Västerbotten. Hon konstaterar att hon inte har någon vanlig vardag – hon har två.

– Det här, när vi åker runt i en stor bil och spelar på en massa ställen, är min ena vanliga vardag. Den andra vanliga vardagen är när jag är isolerad och sitter och skriver. Jag gillar kontrasterna – jag skulle aldrig klara av att bara leva i mitt stora hus, det skulle vara vidrigt.

Tystnaden, som även finns i titeln på hennes tredje skiva, har en viktig plats i hennes liv. »Jag är ju tystnadens farbror.«

Hon funderar mycket på sambandet mel­lan tystnad och musik.

– Ljud och tystnad har samma förhållande som ljus och mörker har för en bild. Ju svagare ljud desto mer tystnad. Men samtidigt kan ett starkt ljud som försvinner göra tystnaden väldigt påtaglig.

– Jag är nog ganska tyst i mitt språk. Det är som att jag är född under ett dovt täcke och försöker skrika mig ur det.

Hemma i det gula huset i Flarken har Frida Hyvönen ett yogarum. Där gör hon yoga varje dag, oftast någon timme på morgonen och någon timme på kvällen. Hon började för tio år sedan men det tog några år innan hon fick upp disciplinen att faktiskt praktisera dagligen. Hon ser yogan som ett verktyg att finjustera sin varelse och sina energier med, både fysiskt och mentalt. Även inom yogan återkommer tystnaden, men i en något annorlunda form.

– Det finns olika nivåer av tystnad. En slags tystnad är den som uppstår när någon säger »tyst« och det enda man hör är ljudet av fläktar som brusar. En annan tystnad är den man talar om inom yogan, där det handlar om att inte vara i sitt tänkandes våld. Tystnaden bortom de egna tankarna, förmågan att vara en tyst betraktare. I denna tystnad kommer andra sub­tila kvaliteter fram som egentligen inte alls är tysta – de kan tvärtom vara riktigt euforiska.