Fritänkaren tar över världsbanken

Vissa lektioner minns man. Vissa föreläsningar stannar kvar hos en flera år.

För nästan tio år sedan var jag på ett seminarium som Paul Romer höll i, på ett amerikanskt universitet, och på många sätt i en annan tid.

Före finanskrisen. Före den europeiska skuldkrisen.

Paul Romer berättade för studenterna om sina nya idéer. Han ville bygga små Hongkongliknande statsstater längs Afrikas kuster. »Charter cities« kallade han dem.

Han berättade om värdet av att regler och idéer sprider sig över världen. Som vore de varor som aldrig tar slut. Han kallade dem »non-rival goods«.

Studenterna framför honom satt blick stilla. Som om det vattnades i hjärnan på dem.

När han sagt vad han skulle bad han om allas åsikter. Några tyckte idéerna var briljanta, andra att de var stötande och nykoloniala.

Romer uppmuntrade alla att fortsätta prata, nästan i oändlighet.

Jag minns den föreläsningen för att jag aldrig har varit med om någon som varit så genuint intresserad av vad hans studenter tyckte.

Det var på många sätt en ovanlig professor. Redan då.

När han ett decennium senare sitter i en soffa i Stockholm är det på sätt och vis hans sista dag som akademiker. Under natten har en uppsats läckt ut i vilken han avfärdar makroekonomi som »bullshit«.

Det är i alla fall ett ord i rubriken på en artikel i tidningen Mother Jones. På Washington Post är redaktörerna mer diplomatiska. Där beskrivs hans uppsats som en »sick burn«.

Ytterligare lite diplomatisk är författaren själv. Men ändå inte särskilt.

– Det är pseudovetenskap. Som homeopati. Jag kan säga det här för att jag inte behöver bli publicerad i några akademiska tidskrifter längre.

Det är inte så lätt att förklara hans kritik, men det går att förklara varför det är just Paul Romer som säger det här – och varför han säger det nu.

För det första är han en ekonom som ser stora saker. En som skiter i om centralbankerna puttar sina styrräntor en kvarts procentenhet åt ena eller det andra hållet. Vad är det i jämförelse med Deng Xiaopings reformer av Kina?

För det andra har han ett nytt jobb.

Nu i september blev han ny chefsekonom på Världsbanken. Detta trots att han tidigare dyrt och heligt lovat att aldrig någonsin ta ett jobb i Washington.

– Det är inte riktigt Washington ändå… Banken lever ganska isolerad från amerikansk politik. Men det är klart att jag är orolig för hur den sociala miljön kommer att påverka mig.

Kanske är det åren på Stanford, i Palo Alto, i Silicon Valley som har påverkat Paul Romer mest. Där de tänker stort, som han säger.

– Jag såg en video en gång om dem som planerade New York i början av 1800-talet. Då hade staden bara 100 000 invånare, men de föreställde sig en stad med över en miljon invånare. De sa att det skulle bli »den största staden utanför Kina«. Var hittar man såna människor i dag? Med en sådan extrem ambition? Jo, i Silicon Valley.

Det var under ett snack med Världsbankens president Jim Yong Kim som han började ändra sig. Kanske kunde den där banken vara en ö av kreativitet i en stad av låsningar. Ett mini-Silicon Valley mitt i DC.

– Jag sa att vi måste tänka på idéer som kan lösa fattigdomen globalt. Om man har planer som bara påverkar hundra människor, eller ens bara en miljon människor, är det inte värt att tala om det. Han förstod direkt vad jag sa.

Det låter ändå som en chansning?

– Det är det.

Men värt det?

– Hela min karriär har handlat om att satsa på saker med liten sannolikhet… jag är lite som ett riskkapitalföretag. Ibland misslyckas man.

Han är en sann utvecklingsoptimist som snart ska resa sig och hålla årets Eli Heckscher-föreläsning på Handelshögskolan i Stockholm, inbjuden av forskningsinstitutet Ratio.

Han snackar om hur smart det var när Starbucks designade ett lock som passade till alla kaffemuggsstorlekar, hur små förbättringar kan leda till bättre kollektivtrafik och vilka möjligheter som öppnar sig i takt med att kommuner runt om i världen slutar ge bort parkeringsplatser gratis.

Allt går att lösa.

Händer det att du oroas av den mänskliga skaparkraften? Att den inte bara leder till att folk får det bättre – utan också till miljöförstöring?

– Absolut. Och jag tror vi kommer att tänka annorlunda om en hel del saker i framtiden. Jag tror vi kommer att värdera djurs lidande högre till exempel.

Men är du optimist även där?

– Inte bara försiktig optimist. Jag brukar säga att jag är angelägen optimist. Se på techvärlden. Allt den gör är att fundera på problem som behöver lösas. Men det är klart att det ibland behövs andra saker än idéer – som lagstiftning – för att lösa vissa problem. Plasten i haven är ett exempel.

Världsbanken och systerorganisationen Internationella valutafonden, IMF, har fått en hel del kritik genom åren. I utbyte mot lån har de krävt att stater genomför reformer i marknadsliberal riktning.

– Det fanns länge en uppfattning om att vi visste vad som var bäst för de här länderna. Den inställningen tror jag inte fungerar längre.

Det kanske inte är så bra att världens länder blir för lika?

– Verkligen inte. Jag oroas mycket över att världen blir för homogen. Det behövs olikheter och experimenterande för att hitta nya lösningar. Det snackas mycket om »a race to the bottom« när länder tävlar om lägre skatter och annat. Jag tror inte det finns något sådant.

Men i fallet med Apple och skatteplanering är det väl uppenbart att man har spelat ut länder mot varandra för att undgå att betala bolagsskatt?

– Det där är en intressant fråga. Jag tror att det kommer bli alltmer omöjligt att beskatta företag. Och i slutänden spelar det ingen roll om man beskattar företag eller människor. Det är bara en fiktion när man säger att »företag betalar skatt«. Företag består av människor och det är bara människor som kan betala skatt.