Greider: »Jag önskar vi kunde vara nakna«

Göran Greider kommer bärande på en stor, blå trunk.

Han sätter sig bredbent vid lunchbordet på Teaterbaren i Kulturhuset och plockar upp en filmaffisch och en gammal LP-skiva. Rotar bland brev och foton. I botten någonstans ligger hans manus.

Snart ska han bära i väg alltihop till Bonniers, som ska ge ut hans kommande biografi om diktaren Dan Andersson.

Han berättar att omvärlden sjunkit undan medan han jobbat med boken, att han träffar Dan Anderssons släktingar i drömmen och ställer frågor. Men han får inga svar.

– Ja, jag tänkte bli psykoanalytiker en gång, men hur hade det gått? Nu gäller dr Phil. Han har förresten säkert mer rätt än Freud.
Göran Greider pekar ner mot de gamla Klarakvarteren.

– Där nere bodde Dan Andersson när han dog. Ett litet hotell som hette Hellman på Bryggargatan 5.

Nyligen fick Göran Greider Ivar Lo-priset på 125 000 kronor och det kom lägligt. Han har på senare tid skrivit på flera böcker och arbetat mindre än halvtid som chefredaktör för Dala-Demokraten.

Jo, han träffade Ivar Lo-Johansson en gång.

– Det var 1989, på Hornsgatan i Stockholm. Han var ju lomhörd, så jag fick skrika i hans öra. Jag hade skickat min första diktsamling till honom. Men han förstod sig inte på texter med ojämn högerkant, sa han.

– Jag har läst allt han skrivit. Han har inspirerat mig både själsligt och litteraturpolitiskt. Det finns ingen klarare litteratur. Hans meningar är som små universum, genomskinliga och spännande. Inget lämnas åt slumpen.

Göran Greider är ledigt klädd, t-tröja, rutig flanellskjorta och gymnastikskor. Kläder är viktigt för honom. Eller oviktigt, om man så vill. Med träningsbyxor kan han andas fritt och tänka fritt, och våren till ära har han köpt ett par nya gympadojor på Mössverkstan i Dala-Floda.

– Jag och Barbro Hedvall, ledarskribent på Dagens Nyheter, har skrivit en bok om mode. Den kommer i juni.

Han kan ingenting om kläder, påstår han, och önskar att vi kunde vara nakna.

Göran Greider skriver om allt i sin egen tidning – och i storstadspressen. Om stort och smått, högt och lågt. Han åker speedway och känner sig som sommarens sista, tjocka humla. Står på älgpass, diskuterar vargskräck, skogsskövling, klassisk musik, Isaac Newton, fetma, syrener och dansbandsmusik.

Ja, Göran Greider har haft ett eget dansband i Vingåker. Spelade gitarr i »Göran Greiders« och namnet stod skrivet på turnébussen.

– Vi hade 15–20 spelningar allt som allt och körde gamla slagdängor som »Gråt inga tårar för min skull« och »Hallå du gamle indian«.

Ingenting är främmande för honom. Han går mellan stort och smått, det finns sida vid sida.

– Jag tycker man kan skriva om allt, bara man tar upp det ur en annorlunda vinkel.

Och så säger han, medan strömmingen kallnar, att han har skrivit massor med dikter om syrener.

Göran Greiders syrener kan skildra klass och klyftor. I en strof skriver han så här om de gamla torparblommorna:

»De stirrade en gång fattigdomen
i ögonen och fattigdomen
vek undan med blicken«

Han gillar blommor och börjar berätta om hur conquistadorerna tog hem dahlian från Mexiko och att växtjägare förde löjtnanshjärtan från Kina till Europa.

Det händer att läsare skäller på honom i spalterna. Vad vet en poet om vargar?

Men läsarna deltar också i hans mödor och funderingar, ger honom råd. Som när han skrev om Isaac Newton, tyngdlagen och hur tallen bakom logen skulle reagera om han fällde den. »Låt tallen står kvar«, skrev en läsare.

– Jag har fått nya intressen sedan jag kom till Dalarna. Men jag har min syn på saker var jag än befinner mig och vad jag än skriver. Jag är socialist i första hand.

Han menar att klasskampen lever, men att den skrumpnat i den offentliga politiken. I stället har vi fått konsensus.

– Men när jag skriver ledare i Dala-Demokraten hör många människor av sig, för bland vanligt folk har begreppet klass aldrig försvunnit ur vardagsspråket. Och i dag är de sociala klyftorna större än de var för 25 år sedan.

I snart tio år har han varit chefredaktör för Dala-Demokraten i Falun och han gillar det korta avståndet till läsarna.

Människor kommer in på redaktionen och ger honom en burk lågkalorisylt eller skäller på honom för något han skrivit.

– Landsortens tidningar har inga inbäddade journalister. Nej, de sover tillsammans med motståndsrörelsen under bar himmel.

Han måste i väg till mötet på Bonniers, förlaget som ska ge ut hans senaste passion, den om Dan Anderssons liv. Pular ner grejerna i trunken, drar igen blixtlåset.

Så vaggar han ut från Kulturhuset, den plats som varit hans mittpunkt i Stockholm sedan 1980, då han flyttade hit från Vingåker. Här fanns världen. Och hit brukade han gå när hans dotter var nyfödd.