»Guillou har pratat strunt om mig i flera år«
Jesus, sa jag för mig själv, när jag i hissen åkte till sjunde våningen, entrén till Göran Skyttes treplanslägenhet i ett välhållet funkishus vid Ribersborgsstranden i Malmö. Jo, Jesus får bli första frågan – fast jag har Jan Guillou på tungan. Guillou har ju i sin självbiografi skrivit fasaväckande föraktfullt om sin gamle kompis Skytte.
Ingångarna till en intervju med Göran Skytte, den storvuxne (117 kg, 192 cm, den gröna safariskjortan spände över magen), är många. Han har gjort många karriärer och hamnat i flera kontroverser: en gång extremkommunist (hemliga celler), professionell musiker (flöjt i Kabaréorkerstern), undersökande reporter (fällde justitieminister Ove Rainer), tv-personlighet (»Skytte« med 80 program under nio år), författare, börsaktivist (mer än fördubblade Rekordmagazinets aktieinnehav på två månader), högerkolumnist i Svenska Dagbladet och föremål för blogginlägg (de flesta med rubriken: »Skytte är galen!«)
Du har berättat att du »är vidrörd av Guds hand«. Hur känns det?
– Det är, svarar Skytte och lägger gaffeln ifrån sig, både övernaturligt och konkret. Ungefär som när man blir upp över öronen kär, förälskad. Det är omöjligt att beskriva. Det är ett ingripande i mitt liv. Det är Guds vilja.
Frälst. Omvänd för 20 år sedan. Ser du dig som en evangelist?
– När jag började resa runt landet och tala om kristen tro började man kalla mig »förkunnare«. Jag tyckte det var förmätet, jag ser mig som murvel, journalist. Sedan började man använda begreppet »evangelist«. Det är ännu tyngre. Det kan man inte säga om sig själv. Någon annan ska säga det. Det hände första gången när jag talade inför 20 000 personer i Kungsan. Det var då Ulf Ekman (Livets ord) sa: »Sverige har fått en ny evangelist.« Jag känner nu att jag måste stå emot frestelsen till högmod. Självförgudningen är en stor fara.
Vi svenskar är ju människor som normalt hellre tillstår att vi är hiv-smittade än att vi är berörda av religion. »Religiös« är ett förlöjligande ord. Skytte är ett undantag. Lättfattligt och gripande har han skrivit om sin uppgörelse med sitt gamla jag, sin uppblåsta jagiskhet, frälsningen och sitt förhållande till religionen, hur han bestämde sig för att läsa Bibeln från första sidan till sista. När han på sin cykel blivit påkörd av en bil, kastad i gatan och klarat sig någorlunda hel talar han inte om tur. Han talar om Guds hand.
Men han använder inte ordet »religiös«:
– Religiös står för makten, byråkratin inom kyrkan. Som islamism. Vi säger att vi är t r o e n d e .
Vad är nästa stadium i ditt liv?
– Det vet jag inte. Men det kan bli något i politiken. Jag har genom åren fått erbjudanden från två olika partier om att stå på deras riksdagslistor. Nu har jag fått ett anbud igen – och för första gången överväger jag att tacka ja.
Skytte avslöjar inte vilka partier det gäller.
64 år – lider du av åldersnoja?
– Nej! Okej, jag är en skjutfärdig gammal gubbe. Men jag arbetar nu hårdare än någonsin i mitt liv. Och mina gener talar för långt liv. På mödernet har alla blivit hundraåringar.
Så kommer vi in på det brännande ämnet: Jan Guillou.
Du var en av Guillous få vänner. Men i sin nya självbiografi tecknar Guillou dig som »klart disponerad för att bli tokig«. Han hånar dig för att du gick i psykoterapi. Vad gick så snett mellan er?
– Jan har pratat illasinnat strunt om mig i många år. Jag har försökt svara som en gentleman – ignorerat, aldrig svarat. Men Guillou är motsatsen till en gentleman, han är en tölp. Han ljuger och hittar på. Måttet rågades när jag läste vad han skrev om mig och andra i sin självbiografi. Jag tänkte: det kan inte vara meningen att den mannen ska få smutsa ner hela det journalistiska och intellektuella livet i evighet. Någon måste någon gång säga »det räcker nu«. Så för några år sedan började jag samla lite material. Kanske är det jag som ska skriva några sanningar om Guillou. Eller någon annan. Men det måste ske nu, i hans livstid. Sedan är det för sent.
– Jan kan i många sammanhang inte skilja mellan verkligheten och sin egen fantasi. Hans mamma har sagt det samma. Ett exempel är att han under några år i mängder av intervjuer sa att han i sin ungdom varit ett världsämne i simning. En ansedd journalist undersökte saken och hittade inga spår av Guillou som simmare. Sedan sa Guillou själv aldrig mer om den saken. För övrigt behöver man ju bara se på hans kroppsform för att förstå – ingen simmare har någonsin sett ut som Jan Guillou. Denna förmåga att hitta på har gjort honom till en rik person i hitte-på-genren. Jag gratulerar honom till detta. Men det är mycket länge sedan jag slutade betrakta honom som en trovärdig journalist.
Finns det någon du beundrar?
– Jag är främmande för begreppet »beundra«. Det beror naturligtvis på att jag ser allt som gåvor från Gud. Däremot har jag lätt för att se och glädjas över andra människor. Och känna tacksamhet för det de gjort och gör.
