Gunnar Lindstedt: »Vi behöver decentralisera samhället«

Publicerad 2020-02-20

Bild: Ylva Sundgren

Gunnar Lindstedt har skrivit många berättelser, längre och kortare, men framför allt längre. Reportage har blivit böcker; om konstmarknaden, jorden, matproduktion, olja, affärssvindlerier.

– Jag är ingen expert, men journalister ska inte vara det. Journalister ska vara bra på att fånga upp grejer och göra dem förståeliga.

Sätta in saker i sitt sammanhang och göra världen begriplig. Det är journalisten Gunnar Lindstedts genre. Nu har han fångat många »grejer« i boken »Stålår«.

– Den handlar om mina stålår under den progressiva vänstertiden på 60- och 70-talet. Vi var hårda proletärer med en politik som var oförsonlig mot samhället. Vi skulle göra revolution och därför tog jag ett hårt jobb i »smedjan«.

»Smedjan« var vapenfabriken i Bofors och uppgiften, utöver jobbet, för den tonårige Lindstedt var att värva medlemmar till partiet Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionär), KFML(r).

Men »Stålår« är också en berättelse om spänningen mellan fraktionerna i vänsterpolitiken, mellan arbetare på landet och intellektuella i staden; om ett industriföretags vägval som exploderade i Boforsaffären; om Karlskoga nu och då; och framför allt om hans eget sökande efter hur man blir en vuxen man.

– Det var inte så självbiografiskt från början, berättar han, men förlaget tryckte på om det: »Skriv mer om dig själv!«.

Det är helt enligt den rådande trenden i bokbranschen. Även fakta- och reportageböcker ska ha, inte bara en personlig utan privat, berättarröst. Gunnar Lindstedt har som regel lagt sitt eget perspektiv på de historier han skriver. Nu är han själv en del av historien. Visst känns en del av det han gjorde för 50 år sedan genant och kanske har han förskönat lite, men det har inte varit någon större ångest i den personliga rannsakningen. En recension i SvD pekar på hur känslomässigt outvecklade och tafatta den tidens vänstermän var.

– Det har jag illustrerat med mig själv, säger Gunnar Lindstedt.

Berättartekniskt funderade han på hur han skulle skilja ut sin ungdomsberättelse från författarens. Det blev via tempusförändring – den unge Gunnar skriver i presens.

– Någon klagade på att jag inte kom med något stort avslöjande om KFML(r), men min horisont var Karlskogas. Jag har försökt avslöja inskränktheten i vårt tänkande.

Gunnar Lindstedt benämns ofta grävande reporter, men känner inte riktigt igen sig i det.

– Grävande är en komponent i journalistiken, men inte den enda. Man måste kunna berätta en historia också. Grävande kan vara väldigt fyrkantig journalistik. Jag känner mig mer besläktad med New journalism [journalistik uttryckt i litterärt berättande, red anm].

Hans första bok, om Trustorskandalen, var en kombination av grävande och litterär journalistik. Den ska bli tv-serie nu. Gunnar Lindstedt följer produktionen som »bollplank«, det går inte fort, men det är spännande att följa den digitala streamingutvecklingen, tycker han.

Själv filmar han Karlskoga och följer upp boken på Facebook, navet för pr-arbetet, där han fortsätter arbetet. Fotointresset har han sedan gammalt, filmande och Facebook något han utvecklar:

– Learning by doing har alltid varit min idé.

Vilka berättelser intresserar honom nu? Gunnar Lindstedt sätter hakan i vänsterhanden, lyfter blicken ut genom fönstret, mot solen. Teknik och ekonomi styr världen i dag. Urbanisering och globalisering. Därför gillar han att filma Karlskoga.

– Den här enorma vurmen för globalisering – kommer den att hålla? Jag tror att vi behöver decentralisera samhället och bygga upp en egen industri för kläder, mat och framför allt läkemedel. Back to basics. Vad har vi för plan B när frihandeln inte fungerar längre?

***