»Hägglund byter ideligen politiska slogans«

Att äta lunch med Ebba Busch är som att äta med den gamla, genuina borgerligheten. Tiden före de nya moderaterna och innan Alf Svensson slipades av. Hon argumenterar engagerat för individuell frihet och mot det »socialistiska system« som fortfarande lever kvar.

Till ackompanjemang av franska sånger i nyöppnade Stationen i Uppsala gamla stationshus får jag höra att inkomstskatten är för hög och att småföretagarna dignar under orimliga villkor. De nya moderaterna är en sorts smygsossar och hennes egen partiledare Göran Hägglunds ledarskap är inte vatten värt.

Familjen är det fundament som samhället måste vila på. Ebba Busch tror inte på särskilt många lyckliga skilsmässor. Det borde gå att få hjälp för att hålla ihop krisande äktenskap.

Det är inte så konstigt att de som ser en förflackning i borgerligheten gillar det hon säger. Exempelvis skribenterna på Svenska Dagbladets ledarsida som slöt upp när Ebba Busch var »frihetsgeneral« och organiserade kristdemokratiska ungdomsförbundets »frihetsdagar« i Uppsala förra helgen.

Ebba Busch är med sina 24 år Sveriges yngsta kommunalråd och ansvarar för äldreomsorgen i Uppsala som omsätter 1,8 miljarder på ett år. Får man tro henne själv går det bra. Självförtroende saknas inte.

Hon är uppvuxen i ett frireligiöst hem. Gick i Livets Ords grundskola, men lämnade sedan församlingen.

Efter gymnasiet har hon inte hunnit med så mycket mer studier. Yrkeserfarenheten består, utöver politisk sekreterare såväl i Bryssel som i Uppsala, av fasadmålning under fem somrar. Själv säger hon att det mer eller mindre var en slump att det blev kristdemokraterna och inte moderaterna. Visserligen hade hon under högstadiet gjort praktik i riksdagen hos kd:s lokala riksdagsman Mikael Oscarsson »eftersom pappa kände honom«. Men det var tyska CDU som inspirerade till partivalet.

– Till skillnad från moderaterna drivs CDU av värderingar.

Att det blev politik överhuvudtaget har kristdemokraterna Ylva Johansson (s) att tacka för.

Ebba Busch blev förbannad när hon skulle välja skola och Johansson som skolminister ­argumenterade mot friskolor.

– Om det finns människor som är duktiga på att driva en skola och eleverna lär sig det de ska, varför ska de inte få göra det? säger Ebba Busch retoriskt.

Hon gör ofta så, svarar med en motfråga. Dock inte när hon ska förklara varför kristdemokraterna bör byta ut Göran Hägglund mot Mats Odell som partiledare och varför hon kandiderar som Odells vice ordförande. Det handlar om att få ett ledarskap som enar de kristdemokratiska traditionerna, vilket hon inte anser att Göran Hägglunds ledarskap gör.

Hon exemplifierar med abortlagstiftningen där kd borde driva frågan om det är rimligt med aborter i 21:a och 22:a veckan när fostret med dagens metoder kan överleva om det föds. Hon berättar också målande om hur Göran Hägglund måste tvingas av den övriga partiledningen att agera publikt. Exempelvis när Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd, fick verkställande utskottet att besluta att kd offentligt skulle kräva sänkt skatt för pensionärer. Göran Hägglund ville helst ligga lågt.

– Vi har ett ledarskap i dag som sticker huvudet i sanden i abortfrågan och som helst inte vill driva opinion eftersom det inte blir lika trevligt då när man ska träffa de andra partiledarna.

– Göran Hägglund byter ideligen politiska slogans som inte inger förtroende. Varför? Det beror på att han inte är övertygad själv om varför kristdemokraterna behövs.

Med Mats Odell skulle det bli helt annorlunda, menar Ebba Busch.

– Han har mycket mindre beröringsskräck med partiets historia och kan ena de olika traditionerna.

Ebba Busch vill se en renässans för klassiska kristdemokratiska krav och en betydligt djärvare borgerlig politik. Ett parti som ställer sig på folkets sida mot den klåfingriga statsmakten.

– Hittills har vi rattat på valfrihetskranarna inom ett befintligt socialistiskt system. Vi har inte vågat rycka i ramarna därför att Schlingmann tror att vi då inte är pragmatiska nog att kunna vinna val. Men vi kan mycket väl förlora om vi inte går ett steg längre och myndigförklarar medborgarna.

Hon tycker att det finns ett medborgarförakt bland politikerna. Ett sätt att bryta det vore att gå vidare med checkar à la skolpengen. Åldringar ska kunna handla den omsorg de vill ha och familjer som vill ta hand om sina barn själva ska få lika mycket som det kostar att ha barnen på dagis minus förskolans overheadkostnader.

Att de politiska motståndarna omedelbart skulle säga att resultatet blir att kvinnorna tvingas återvända till spisen bekymrar henne inte.

– Om det resulterar i det, vad är problemet? Barnen får en god uppväxt. Kvinnan har valt det, hon kunde ha jobbat om hon ville. Så länge som vi lever numera måste hon ändå jobba till hon är 70. Då kan hon toppa sin karriär i slutet.«