Han är den elfte av de aderton

Helt alldagligt får han det att låta. Som om någon av hans mountainbikecyklande kompisar ringt och meddelat ändrad rutt till nästa torsdagssamling vid Delsjön. Mer omtumlande än så tycks inte samtalet från Svenska Akademien torsdagen den 18 oktober ha varit.

– Jag var på en middag som Riksbankens jubileumsfond hade för att fira att vi var ett antal som gick ur arbetet där. Mitt under minglet fick jag gå ifrån och höra från Anders Olsson att jag hade blivit invald. Jag hade fått frågan tidigare, de kontrollerade om jag ville, så fick jag fundera. Jag hade precis avslutat ett fyraårigt uppdrag som ordförande för en beredningsgrupp och hade egentligen tänkt att sitta i lugn och ro och forska mer. Vad det här innebär tidsmässigt vet jag inte.

– Jag vet inte vad Akademien har tänkt sig egentligen att ha för nytta av mig. Vi får väl tala om det.

Vad har du tänkt att du kan göra för nytta?

– Det jag kan har att göra med det äldre kulturarvet. Äldre kultur och litteratur överlag. Inte bara svensk. Digitalisering av svensk litteratur.

Mats Malm är en av ledarna i Centrum för kritiska kulturarvsstudier på Göteborgs universitet. Utifrån det och arbetet i Litteraturbanken, som gör det svenska litterära kulturarvet tillgängligt i digital form för alla, startade han Centrum för digital humaniora, för att utveckla digitala metoder för att utforska materialet.

– Det handlar om att vårda kulturarvet kritiskt. Alla ska å ena sidan kunna komma åt klassikerna lätt. En lärare ska kunna ha dem i undervisningen utan att bekymra sig om de finns i tryck eller inte.

– Men sedan kan man digitalisera så mycket mer och öppna upp den litterära historien så att man kan få se vad som hände utanför den här ganska snäva kanon som vi brukar ha tillgång till. Vilka samhällsfrågor gestaltades i mainstreamlitteraturen?

Att gå vid sidan av kanon, och på det sättet också kunna granska hur kanon har formerats och upptäcka att litteratur är så mycket mer än kanon. Så mycket mer än klassiker. Det är de spåren Mats Malm söker i sin forskning. Inte för att han har något emot klassikerna.

– Många är otroligt bra. I litteraturbanken har vi baserat en skolavdelning på Selma Lagerlöf för att hon har ett direkt tilltal också till unga läsare. Jag hade beställt OCR av Selma Lagerlöfs »Gösta Berlings saga«, skulle leta korrekturfel och jämföra med originalet. Jag hade inte kommit tio sidor förrän jag fick tårar i ögonen fastän jag bara var ute efter att leta fel. Det var så enastående bra.

Men det finns massvis av annat bra. Och att föreskriva vad folk ska läsa tror Malm mindre på än att inspirera till bredare läsning.

– Med det sagt  … Jag har själv inte så ofta arbetat med klassiker, jag är inte ute efter att hitta den bästa litteraturen, eller peka ut den. I forskningen kan jag vara intresserad lika mycket av dålig litteratur, eller litteratur som är tråkig att läsa. Den kan var intressant på andra sätt.

Han har skrivit om de tidiga svenska romanerna på 1700-talet.

– Utgångspunkten var att alla är överens om att de är jättetråkiga. Min fråga var: Varför, vad gör dem tråkiga, var det misstag? Jag kom fram till att de tidigaste romanförfattarna naturligtvis kunde skriva medryckande. En av de allra tidigaste var präst – som om några lär sig att framställa saker levande, åskådligt och gripande. Men när den här prästen skrev roman lät han medvetet bli; för ett moral- och normsystem sa att åskådlighet och medryckande framställning är sinnligt, och betyder att man hänger sig åt något som kyrkan och normsystemen är emot.

– Hur ville man definiera det svenska på 1600- och 1700-talet? Ja, inte att vara sinnlig. Ska det som skrivs vara nyttigt, bra och fosterländskt, då presenterar man det på ett abstrakt och undervisande sätt. Det blir ett medvetet val att avstå från de här sakerna som alla romanläsare tycker om att läsa om. Det är en jätteintressant konflikt mellan estetiskt och moraliskt överjag som jag kunde följa bakåt.

Kommer du att trivas i Svenska Akademien?

– Det ska jag nog. Jag har kommit bra överens med alla där som jag har haft att göra med. Jag kommer inte att känna mig hemma i de representativa delarna. Jag är inte bekväm med ceremonier. Jag har aldrig sökt ljuset.

Kanske är det därför han inte vill säga något om det senaste årets händelser i Akademien, eller enskilda ledamöter. Eller så är det bara för att han tycker att det är sin forskning han vet något om.

– Man kan få en fantastisk blick över litteraturen, stora textmängder med hjälp av maskiner som spårar tematiska sammanhang, diskussioner som förts. På det sättet kan man få fågelperspektivet och gå ner och djupstudera.

– Jag har inte kommit så långt som jag skulle vilja än. Men jag håller på att bygga upp ett brett material. På sikt ska all svensk skönlitteratur digitaliseras, och på längre sikt varenda tryckt bok i Sverige. Det har redan skett i Norge.

Mats Malms mamma var lärare.

– Det påverkade mig en del. Jag vet inte. Jag har bara läst väldigt mycket, fastnat i böckerna. När jag var tretton tömde jag biblioteket på science fiction. Jag hade ganska svårt att komma ut i verkligheten. Ibland.

På gymnasiet upptäckte han latin.

– Det var lite grann som att komma hem. Efter gymnasiet kunde jag känna att det kanske inte var en väg att komma framåt i yrkeslivet. Men på universitetet skämde jag bort mig med att läsa latin i ett och halvt år.

Och på litteraturvetenskapliga institutionen blev Lars Lönnroth, expert på fornisländska, Mats Malms handledare.

– Man kan säga att jag kombinerade latin och fornisländs­ka i min avhandling. Ett av mina intressen har varit hur man använde det nordiska arvet för att skapa en nationell identitet under stormakts­tiden.

Det finns stunder när Mats Malm inte läser.

– Jag är väldigt förtjust att gå i Delsjöskogen. Och cykla. Vi är några som cyklar på torsdagarna, runt alla sjöarna. Nu när det är höst är det som allra vackrast, samtidigt vill man ju gärna att det ska vara torrt på marken, så att man inte slirar.

Och på torsdagarna sammanträder Svenska Akademien.