Intervju

»Hela mitt liv har varit lite av en slump«

Text: Martin Röshammar

Publicerad 2013-05-16

Bild: Angelica Zander

Han syns, Henric von Zweigbergk. Trots att han alltid är klädd i svart, för att som studioman vara så diskret en tvåmetersman med långt, blont hår och skägg kan vara. Om någon undrar vad han arbetar med brukar han säga: »Jag koordinerar tv och events.«

Ibland kommer han till ett evenemang, en tv-sändning, som en fotbollsmatch, på eftermiddagen samma dag och får all information han behöver, sändningen körs och sen går han hem. Andra gånger, som den här våren, är allt fokus på ett och samma jobb en längre tid, först Melodifestivalen och som nu Eurovision Song Contest.

– Petra Mede blir en av de bästa programledarna någonsin. Hon är snabb i tanken och kommer att vara med mycket i programmen, säger han och påpekar att hans musiksmak eller i alla fall hans musiklyssnande har påverkats av att ha jobbat med Melodifestivalen sedan 2003.

– Jag har helt tappat bort mig i den här världen. Eftersom jag lyssnar på den typen av musik under en så stor del av året så blir det att jag inte lyssnar på någonting alls, när det är klart. Då är det bara tyst.

Ordningsmannen von Zweigbergk fixar allt, högt såväl som lågt, och har man en gång sett honom i aktion, då har man sett en man med en social förmåga stor som en skyskrapa i Tokyo.

– Ah, det är inte heller någon nackdel att jag ser ut som jag gör och har den kroppshydda jag har. Folk kommer ihåg mig. Tålamod har jag också. Det är klart att man kan tappa det ibland, bli arg och skrika men det gäller att ha en slags inbyggd respekt med sig så att folk gör det man säger. För det behövs rutin och självsäkerhet i det man håller på med.

Länge jobbade Henric von Zweigbergk i den stockholmska krogvärlden men fick höra av medieprofilerna Madeleine Stenberg och Annie Wegelius att han slängde bort sitt liv. De förstod att den långe kunde konsten att jonglera tusen bollar samtidigt, vilket ledde till att han fick jobba med Adam Alsing och en ny talkshow på TV3 som en slags alltiallo och praktikant. Det var i mitten av 1990-talet.

Plötsligt började tv-folk tro att han var en rutinerad tv-räv, de visste inte alltid hur de kände igen honom men telefonsamtalen med erbjudanden om jobb kom ändå allt oftare.

– Onekligen tyckte de att jag kunde vad jag gjorde och på många sätt var jobben snarlika, att man ska försöka ta hand om folk. Det gör man ju på krogen också och jag hade och har nytta av min höga stresströskel. Sen är Stockholm inte så stort. Många artister, programledare och skådespelare hade jag träffat på krogen.

Han erkänner att han trivs med att stå i centrum och att han tycker om de stora direktsändningarna, där responsen kommer direkt som ett kvitto på att det han och hans kollegor gör, funkar. Trots att jobben rullar in finns oron där. Vad händer om ett år? Som ett sätt att minska grubblerierna och gardera sig mot telefoner som slutar ringa, håller han på »att byta inriktning på saker och ting«, inte minst genom att med sitt eget produktionsbolag producera galor och konserter för tv.

Från början ville den unge von Zweigbergk bli inredningsarkitekt, höll alltid på att ändra om i sitt rum i lägenheten som låg granne med Engelbrektskyrkan i centrala Stockholm. Men han ångrar inte sitt vägval även om han gärna hade utbildat sig på Konstfack.

– Hela mitt liv har varit lite av en slump. Många av de bra grejer som har hänt i mitt liv har hänt för att jag bara släpper och låter saker och ting hända. När jag har försökt vara eftertänksam och fiffig så har det inte alls gått på det sättet som jag har velat. Jag har en viss tro på ödet och en sorts karmacykel. Det kommer bra grejer om man bara tar det lite lugnt.

Lika hemma som Henric von Zweigbergk är när det närmar sig sändning är han i Östermalmshallen. När han sitter och äter sin rimmade lax kommer en man från en av charkdiskarna i hallen fram och undrar om han ska lägga undan något särskilt för att det inte ska ta slut. Matintresset är stort och restaurangmiddagarna är många, liksom dem för goda vänner hemma hos Henric och hans Camilla Bjering.

– Folk kan tycka att Östermalmshallen är snobbig, men jag tycker att det är så skön stämning här. För mig är det inte snobbigt alls. Det är bra människor med bra grejer och det är ett skönt sätt att handla.

Henric von Zweigbergk flikar in att han tycker om att driva med det adliga och brukar låtsas att han är mer överklass än vad han egentligen är. Han växte upp med sin mamma som är »ganska vänsterorienterad« medan hans pappa står på den andra politiska sidan.

– Jag tycker inte att vi ska behålla våra privilegier, men jag tycker om att skämta om det. Pappa brukar säga: »Biltullar i all ära, men det borde vara vallgravar kring Stockholm.« Det kan jag tycka är lite roligt.