»Hennes näsa blåstes upp när hon skrek«

»Soppa, det ser najs ut!«

Säger hon med ett leende och slår igen menyn.

Hon kom precis hem från semester i Mexiko, solbränd och aningen förkyld. Hon hämtar andan och tittar runt i den jättelika matsalen på restaurang Hälsingborg i centrala Stockholm.

Jag slänger en blick på Gina Dirawis blåa sportväska och undrar om hon ska träna. Nej, hon ska åka till föräldrarna i Sundsvall i helgen och fira lillebrors födelsedag. Oberörd av sorlet från matgästerna fortsätter hon och jämför Stockholm med Sundsvall.

– Här lägger folk för mycket energi på var man bor och hur man klär sig. I Sundsvall har mina tidigare klasskamrater redan hunnit skaffa barn, hus och jobb. Här kan man vara trettio och fortfarande inte veta vad man ska göra. Alla verkar jobba som frilansare.

Man kan lätt glömma bort att hon är 21 år gammal. Gina Dirawi har två shower på SVT Play, »The Fabulous Life of Ana Gina« och »The Ana Gina Show«. Hon har sommarpratat i P1. Hon var programledare i »Musikhjälpen« och nu senast för Sveriges största underhållningsprogram, »Melodifestivalen«.

Men allt började i flickrummet när hon startade bloggen »Ana Gina« 2009. Karaktärerna syster Khadidje med svart slöja, vårtor i ansiktet och ihopväxta ögonbryn, svennemorsan Bettan som äter skräpmat och inte minst Discoturken, har setts av cirka 15 miljoner på Youtube.

Hon doppar lite bröd i soppan och berättar hur de kom till, om sin mamma, som också är en bra imitatör. Att mycket kommer från henne.

– Jag tog intryck av kvinnor omkring mig under min uppväxt. Det fanns en kvinna, hennes näsa blåstes upp när hon skrek på sina barn. Det här satte sig i bakhuvudet och jag härmade henne inför mina kompisar. Bettan var min arbetskamrat på hemtjänsten. Jag härmade henne inför mina syskon. Vi härmar folk hemma.

– Och den där Diskoturken. Det fanns inte så många utländska tjejer i min skola. Då trodde Diskoturken att vi var lovligt byte, han var alltid efter oss.

O

m drygt en vecka åker hon till Baku i Azerbajdzjan för att kommentera SVT- sändningarna från Eurovision Song Contest.

– Det ska bli jättekul, det är ett mål jag haft. Så det känns skönt att bocka av det.

Hon berättar eftertänksamt att fattiga drivs bort för att man ska bygga »den där jättearenan«. Att kvinnoförtyck är vardag i Azerbajdzjan. Hon har många gånger grunnat på om det är värt att åka dit.

– Jag tänkte om det är rätt att åka till ett land och sponsra förtryck. Samtidigt tänker jag att svårigheterna inte hade kommit fram om de inte vunnit tävlingen. Ingen hade fått reda på vad som händer där om Eurovision inte funnits. De ger säkert oss den finaste maten och checkar in oss på de bästa hotellen bara för att få oss att prata om landet i positiv mening.

Gina Dirawi pratar gärna schlager och melodifestival, inte bara för att hon tycker musiken är bra. Men också för den samhörighet de ger.

– Det blir en härlig gemenskap. Jag gillar att länderna har sin uppfattning om vad som är bra. Man kan se hur de tänker. Det är spännande. Det är coolt att se hur andra har det på något sätt.

Att medverka som programledare i »Melodifestivalen« betyder mycket för henne. Bland all glitter, ytligheter och kindpussande personer upplevde hon något stort och personligt.

– Efter »Melodifestivalen« kände jag gemenskap för första gången i hela mitt liv. Det var ingen som ifrågasatte min plats. Jag kände mig inte som den där utländska tjejen. Jag hade aldrig haft den känslan tidigare, och plötsligt kom den. Jag kände att jag fått tyst på fördomsfulla läraren i högstadiet. Jag var stolt för första gången.

Många av Gina Dirawis blogginlägg handlar om rättvisa och gemenskap. Hon riktar uppmärksamheten dit. Hon vill att tjejer i hennes ålder ska förstå att mycket är inte »värt att värdera«.

Hon rör om i soppan och berättar om uppväxten, hur drömmarna om att bli programledare har hängt med sedan barnsben. Men också att kämpa mot orättvisor. Hon sa alltid ifrån när farmor tyckte att hon skulle göra jobbet i köket.

– Min familj är liberal men jag fick stå för mycket som tjejer skulle göra. När mammas släktingar var på besök frågade de om jag kunde laga mat. Även om jag kunde det sa jag nej för att trotsa den stereotypa bilden av mig som tjej. Man ville gärna se mig som hemmatjejen medan lillebror sparkade boll. Jag hade många hätska diskussioner om olikheter mellan mig och min bror. Det ska vara rättvist. Jag ifrågasatte när personers avsikter var oklara. Sedan har det bara hängt på. Jag analyserar nog lite för mycket.

Det händer mycket runt Gina Dirawi. Hon berättar om »halvårsalmanackan«, det hon ska uppnå under våren och sommaren. I höst står dörren öppen för nya äventyr.

– Jag vill börja plugga. Min mamma har sagt att jag aldrig får sluta stimulera min hjärna. Jag kanske ska studera till jurist. Rättvisa, du vet.