Hon bestämmer i klassrummet

»Ta tillbaka ditt förordnande så får du leva, annars måste du dö. Detsamma gäller din familj.« Ryktet om Malla Taipale hade hunnit före henne till skolan där hon nästa höst skulle bli rektor. Det var inte första gången hon fick ett mordhot riktat mot sig – hon bar alltid ett överfallslarm i fickan – men i det här brevet hotades också hennes familj. Hon brukade bli förbannad. Nu blev hon rädd. Lantstället i Dalarna fungerade som fristad och aldrig mer ville hon återvända till Stockholm, aldrig mer vara rektor.

– Men jag började tänka: Vem fasiken villkorar mitt liv? Nej, nu ska jag till skolan och visa dem.

Ritualen var alltid densamma. Före den första arbetsdagen vandrade hon runt i området för att känna av sina blivande elevers närmiljö. Hon minns särskilt en av skolorna som inte hade storstädats på tio år.

– Bryr man sig inte om ele­vernas skolresultat bryr man sig inte om miljön heller.

All statistik som gick att finna nagelfors. Elevernas frånvaro och resultat, lärarnas sjukfrånvaro och skolans ekonomi. Viktigt var också att bygga upp en stabil ledningsgrupp som hon kunde ta stöd av i sitt arbete. Att bedriva en skola är ett teamwork, ingen enmansshow.

När den första skoldagen var kommen studerade hon stämningen. Hur folk hälsade – om de hälsade på varandra. Hon rörde sig bland eleverna för att lära känna dem, lade märke till ledargestalter och satt med på lektioner för att få en bild av undervisningen.

Malla Taipale har gjort sig känd genom sin långa – och lyckosamma – karriär på så kallade problemskolor i Stockholms förorter (Tensta, Hjulsta) och i kommunen Sollentuna.

Innan hon började sin rektorsbana var hon 1993 med och grundade den Sverigefins­ka skolan i Upplands Väsby. Det var när kommunen drog in hemspråksklasserna som hon tog saken i egna händer, tillsammans med andra föräldrar till finsktalande barn. I dag arbetar hon deltid som skolchef där och är den resterande tiden ledarskapskonsult för rektorer. I somras gavs hennes bok »Rektor: Sveriges viktigaste chef« ut, där hon delar med sig av sina erfarenheter och hur hon vände resultaten i så kallade problemskolor.

Malla Taipale valde yrkesbana på grund av sin rektor i högstadiet. Efter att hon vunnit en konflikt med en lärare ville rektorn att hon skulle lämna skolan. När hon vägrade straffades hon med sänkt betyg. Rektorn blev ett skräckexem­pel och hon utvecklade en »obotlig allergi mot vuxna som kränker barn«.

– Jag har alltid kämpat för barns rätt till bra undervisning, och kommer att göra det så länge jag arbetar. Har man inte bra lärare så lär man sig inte och det är min uppgift att se till att de får det.

Att ge avsked till lärare som inte höll måttet blev således ett viktigt steg i riktning mot bättre resultat. I mångas öron kan det låta kontroversiellt, men för Taipale var det varken svårt eller komplicerat.

– Människor är inte dumma. De vet själva hur läget är om de inte kan hålla ordning i en klass. Efteråt har folk kommit fram ute på stan och tackat.

Om man kan vända resultaten i en skola, då kan man vända alla, tror Malla Taipale. Men enkelt är det inte. I perioder arbetade hon med brandkåren som nära kolleger då elever titt som tätt försökte bränna ner skolan. I ett »vapenrum« samlades airsoft guns och vid ett tillfälle grep hon personligen in för att i dragkamp beslagta ett järnrör från en elev. Hon säger att hon aldrig var nära att ge upp.

– Jag sa åt lärarna att om tre år ska vår skola lysa vackert på Stockholms skolhimmel. Det fanns de som inte trodde på det – »det här är ju i Tensta«, sa de, och knappt någon elev hade svenska som modersmål. Men jag sa att de som inte tror på det här och inte vill, de behöver inte jobba här.

Tre år gick och medierna började rapportera om »raketskolan«. Mången politiker kom på besök för att ta del av framgångsreceptet.

– Jag svarade att vi inte har gjort något annat än att följa läroplanen och skollagen.

Taipales ambition var att ständigt vara närvarande för sina elever. Elever behöver kärlek, säger hon. Det de inte behöver är någon som tycker synd om dem, vilket hon upplevde hos lärarkolleger.

– Jag blev chockad av människosynen. Man tyckte synd om barnen som gick i skolorna och föräldrarna som bodde där. Hur höga hästar sätter man sig själv på då?

När Malla Taipale fick jobbet som rektor på Enbacksskolan i Tensta bestämde hon sig för att inte vara en av alla dem som bara besökte Tensta mellan klockan 8 och 17. Till hennes elevers förvåning flyttade hon själv till förorten.

– Eleverna trodde inte på mig, de sa »du kan ju inte bo här, du är ju rektor!«.

Malla Taipale har nyligen engagerat sig i sitt hemland Finlands skolpolitik. Hon fruktar att landet kommer att gå ifrån sitt fungerande system, ta Sveriges exempel och ge barnen för mycket ansvar.

– När jag började på min första skola för 20 år sedan fanns inte ens en timplan. I Sverige har man haft synen – som man nu försöker ändra på – att eleverna själva ska få bestämma vad de vill lära sig – elevinflytande var modeordet och är det delvis fortfarande. Man har experimenterat med barns hjärnor.

Barn ska ha och vill ha gränser. De trivs i en skola där de får visa vad de kan, menar hon.

– Sverige har hoppat på alltför många trendiga tåg.

Det håller på att vända. Nu pratar man om lärarledarskap och lärarledd läxhjälp. Lärarutbildningen lämnar även fortsättningsvis en del övrigt att önska, menar Malla Taipale. För att bryta den onda cirkeln borde kraven höjas. Ett annat växande problem är att föräldrar tillåts lägga sig i undervisningen.

– Jag har alltid frågat föräldrarna om de står bredvid när barnet är hos tandläkaren och berättar vilken borr tandläkaren ska använda. Det gör de så klart inte, men de ställer sig gärna bredvid läraren och talar om hur den ska undervisa. Det är faktiskt läraren som ska operera i klassrummet.