I trots och längtan mot ökad jämlikhet

Marika Lindgren Åsbrink var med i Socialdemokraternas kriskommission redan efter valet 2010 och höll i pennan när senaste partiprogrammet skrevs. I vår kommer LO:s stora jämlikhetsutredning där hon är projektledare, fast först ska hon och fem andra analysera S valrörelse och valresultat. Fullt upp alltså, och med en ettåring och en femåring hemma är det inte att undra på att hon har med en påse med smutstvätt från dagis när vi ses på ett café i Sundbyberg.

Motsvarande påse med rapporter om ojämlikheten i Sverige skulle knappast vara flyttbar. LO gör sedan 90-talet årliga jämförelser mellan inkomsterna hos makteliten och vanliga löntagare. Slutsats: klyftorna ökar över tiden. Tankesmedjan Katalys har gjort 20 rapporter i sitt projekt »Klass i Sverige«. Nyligen tillsattes en statlig jämlikhetsutredning.

I början av 80-talet var jämlikheten som högst. Sedan kom vändpunkten:

– Varför ojämlikheten sedan ökat har många förklaringar. Vissa lyfter fram globaliseringen, att många lågkvalificerade jobb flyttades till andra länder. Globaliseringen ledde också till att den politiska makten i ett enskilt land blev svagare och att marknadskrafterna fick större utrymme. Oreglerade marknadskrafter driver alltid fram ojämlikhet, motmedlet är politik.

– Det fortsatte med avregleringar av olika slag, privatiseringar i välfärden och det svenska EU-medlemskapet betydde också att det nationella politiska utrymmet krympte, säger Marika Lindgren Åsbrink.

Fast det betyder inte att begreppet eller idén om jämlikhet kan kastas på sophögen, menar hon.

– Det går ändå att vara optimistisk, det går att hitta var politiken och samhället har försvagats, och de gamla redskapen har inte slutat fungera.

När hennes parti byggde välfärdssamhället var det rätt bra på att hitta redskap som ingen skulle komma på att göra sig av med. Knappast något parti (möjligen de marginella) skulle framgångsrikt ifrågasätta gemensam finansiering av välfärd.

När socialdemokratins långa maktinnehav bröts insåg också de borgerliga partierna poängen med förändringar som inte gick att vrida tillbaka.

– Ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter är ett bra exempel. Ingen kommun eller deras bostadsbolag skulle ha råd att köpa tillbaka dem.

Men att plocka fram redskapen från S-verkstaden är allt knepigare med dagens politiska landskap.

– Det är för lite policyutveckling, för få ägnar sig åt det. Handlar det om förslag för ökad jämlikhet blir det ganska statiska skrivbordsprodukter.

– Den politiska fragmentiseringen, med många och svagare partier, har generellt gett oss ett stökigare läge. Då handlar politiken om kortsiktiga vinster.

Varför är politiken så kortsiktig? undrar då många.

– Fast det är feltänkt, väljarna premierar helt enkelt inte det långsiktiga tänkandet.

Runt en femtedel av LO:s medlemmar röstade på Sverigedemokraterna. Efter valet har flera hävdat att SD:s framgångar inte bara handlade om invandringsfrågan utan var ett uttryck för oro och framtidspessimism. Marika Lindgren Åsbrink håller delvis med.

– SD-väljarna är i hög grad arbetare och män. De har inte nödvändigtvis låga inkomster, men de känner att klyftorna uppåt har vuxit, att andra grupper hunnit ikapp eller förbi dem.

– Fast det som förenar dem är ändå invandringspolitiken. Det är mänskligt, även om det inte är sympatiskt, att vända sig mot andra grupper om man känner sig trängd.

Efter valet 2010 ledde Ardalan Shekarabi och Anna Johansson (båda senare ministrar i rödgröna regeringen) en kriskommission. Efter höstens val ska tidigare sjukvårdsministern Gabriel Wikström leda en analysgrupp. Lindgren Åsbrink var och är med i båda.

Funkar det att återanvända analysen från 2010?

Situationen nu är så radikalt annorlunda. 2010 fanns hos socialdemokratin en upptagenhet med att vinna tillbaka den urbana medelklassen. Så mycket handlade om att vinna radhusägarna i Nacka. Men det gjordes lite oskickligt, de andra, de gamla väljarna, skulle man bara ha kvar, utgick man ifrån.

LO:s jämlikhetsutredning fördjupar sig även i högerpopulismens och SD:s framgångar. S analysgrupp behöver också gå på djupet med att förstå mer om SD:s framgångar, menar hon.

Dagen efter S-utspelet om en skärpt migrationspolitik skrev Lindgren Åsbrink ett inlägg på sin blogg: »Hur mycket jag än tycker det är rimligt med lag och ordning, rätt och plikt och en nivå på migrationen som bevarar den svenska modellen så är inget av det hjärtat i socialdemokratin.«

– Det blev ett felaktigt tonläge i våras, men man redde ut det . Det uppfattades som att partiet hade svängt 180 grader, men det var en kris som måste hanteras. Vi ser ju att det gett enorma inrikespolitiska konsekvenser också i Tyskland. Med ett högt flyktingmottagande både före och under 2015 är vi lika på många sätt.

– Men det är fortfarande en tillfällig lag och frågan måste lösas långsiktigt. Stora grupper i befolkningen är oroliga för att vi ska få en situation liknande hösten 2015 igen.

Socialdemokraternas valspurt gjorde att de tvärt emot traditionen ökade sitt stöd i slutskedet. Det finns de som menar att ett valresultat på 24–25 procent kunnat leda till en inre revolt, med krav på en vänstersväng à la Labour under Jeremy Corbyn.

– Möjligen finns det de som drömmer om det. Men det ligger långt bort från svensk socialdemokrati. Vi är en stor kyrka, det har hela tiden varit vår styrka.

Är du själv en vänstersosse?

– Nej, jag tycker illa om indelningen. Och vad som anses vänster respektive höger är olika i olika frågor. En S-höger eller -vänster finns inte på det sättet som media vanligen föreställer sig.

– Man kanske kan tala om höger mot vänster i de gamla striderna i SSU och inledningsvis i frågan om vinster i välfärden, men ofta har skiljelinjen handlat mer om synen på kommunikation än om policy. I migrationsfrågan finns det olika uppfattningar i partiet, men den skär på ett annat sätt – inte i en traditionell vänster–högermotsättning, säger Marika Lindgren Åsbrink.