Ingrid Bonde, fondchef och namnexpert
Det är en ganska udda egenskap hon har – tyvärr får man väl säga – för hur många människor blir inte smickrade av att högste chefen vet vad de heter? Ingrid Bonde förklarar att för henne är det ett sätt att visa respekt för de anställda, och så svårt var det inte att lära sig namnen på Finansinspektionens 250 medarbetare. Hon brukade testa sig själv när hon personligen delade ut julklappar.
I år kan det bli svårare för jultomten att vara personlig. Ingrid Bonde tillträder sitt nya jobb som vd för AMF Pension den första december, och att lära sig över 200 namn borde rimligen ta mer än ett par veckor. Hon förklarar att inspirationen kommer från en gammal chef.
– Jag var nyanställd på SAS och så kommer Janne Carlzon in i hissen och säger »Hej, vad heter du?«. Han visste precis vem jag var när jag presenterade mig och hälsade mig välkommen, säger Ingrid Bonde och beskriver upplevelsen som oerhört stark. Det ingav respekt.
Just ordet respekt går som en röd tråd genom samtalet. Det var av respekt Ingrid Bonde valde att träffa investmentbanken Carnegies ledning och informera dem om rekordbötesbeloppet på 50 miljoner kronor för att de blåst upp sina vinstsiffror och att de alla skulle bli av med jobbet, kvällen innan pressmeddelandet gick ut.
Och det var av respekt hon som nytillträdd generaldirektör för Finansinspektionen 2003 personligen besökte alla landets finansiella aktörer för att upplysa dem om att det nu skulle bli nytt ljud i skällan. Självövervakningens dagar var förbi, nu skulle FI vässa klorna.
Och betydligt vassare blev de. Ingrid Bonde, som innan hon fick jobbet som generaldirektör gjort en enmansutredning om Finansinspektionen, drev snabbt igenom en lång rad förändringar. Hon fick ökade resurser och kunde nyanställa.
– När jag kom var myndigheten medialt bespottad, i dag ses det som en merit att ha jobbat på FI, säger hon nöjt, och de numera rikskända röda kinderna blossar lite extra.
Till skillnad från sin föregångare på AMF, Christer Elmehagen, är hon måttligt förtjust i att vara en offentlig person. Förutom att hon är ingift i en av Sveriges finaste adelsätter och skulle kunna titulera sig grevinna och att hon gillar att läsa deckare på sin fritid, är mycket lite känt om henne.
– Jag har hamnat i en sits där jag tvingats vara offentlig, och därför har det blivit extra viktigt för mig att värna om den privata sfären, säger hon och tillägger att hon började på FI mitt i kvoteringsdebatten. Därför blev hon snabbt högvilt, framförallt när hon visade sig vara den tuffaste chef Finansinspektionen någonsin haft. Hon säger att hon aldrig sökt offentligheten, och förklarar att det ibland känns jobbigt att bli igenkänd.
– När jag stod vid bilen i går kom det fram en man och sa att han tyckte att jag gjorde ett bra jobb. Det är klart att det är roligt att få beröm, men jag blev jättestressad, säger hon och förklarar noga vad hon menar så att jag inte ska missförstå. Det är just att bli igenkänd som är jobbigt, och vad gäller berömmet så är det inte bara hon som ska ha lovord. Det är ett lagarbete.
Är inte det där en typiskt kvinnlig inställning?
– Det är möjligt. Män och kvinnor har olika drivkrafter, men jag tycker om att jobba med kvinnor. De är ofta väldigt resultatinriktade och vågar ställa obekväma frågor.
Just nu sitter Ingrid Bonde i karantän. Hon står utanför när världen drabbas av den värsta finanskrisen sedan den stora depressionen. Men hon följer utvecklingen noga, menar att priset på pengar länge varit för lågt och att finansmarknaden har kunnat liknas vid ett gummiband – alla vet att det är på väg att brista, men ingen vill dra sig ur innan det smäller eftersom det fanns stora pengar att tjäna. Har då lagstiftningen varit för slapp?
– Det är en politisk fråga. Finanssektorn har genomgått en omfattande reglering de senaste fem åren, men lösningen måste vara en ännu större transparens, säger Ingrid Bonde.
Hon tror att vi kommer att få se ytterligare lagstiftning för att kontrollera finansmarknaden, och tycker att vi är på rätt väg.
Bonde vill ännu inte prata mer specifikt om sina planer för Sveriges största pensionsförvaltare.
– Jag måste lära mig mer om AMF innan jag kan säga vad jag vill göra. Men det verkar väldigt välskött och det känns helt underbart.
Men hon går ändå från att vara polis, till att bli en av dem hon övervakat. Byter sida. Så vad händer om hon skulle upptäcka några oegentligheter? Ingrid Bonde ser helt oberörd ut och säger att hon är övertygad om att de vet vem de har anställt. »Jag lever som jag lär, och de får den de ser.«
Hon verkar vara en person som lyckas med det hon bestämmer sig för. Men inte alltid. På 80-talet arbetade en ung Ingrid Bonde på Riksgälden och åkte världen runt och lånade pengar. Ett tag hade hon näst intill »klippkort på Tokyo«, och började till och med lära sig japanska.
– Jag hade en dröm om att en gång sitta på en affärsmiddag och med perfekt uttal säga »Kan jag få saltet, tack«. Men det gick inte, så jag gav upp, säger hon.
