Ingvar Carlsson: »Till slut tackade hon ja«

Efteråt, i den vindpinade krater som Sveavägen utgör i novemberhelvetet; han bär gul halsduk.
Han säger att visst kommer socialdemokraterna få över 40 procent i valen igen. Det är en meter från där Olof Palme mördades. Trottoarväta som suger sig upp genom sulor, långsamt. – Folk påstår ofta att det inte finns någon kandidat. Men så är det ju bara tills den personen fått frågan, säger han.

Detta, uppger han, är hans enda uttalande i spörsmålet. Det är elva år och en dag sedan han såg sin tänkta efterträdare Mona Sahlin avgå, mosad. Han vill inte prata om det.

Men allt han har sagt handlar om partiet. Vad som ska hända med det, vem som ska leda det.
Ingvar Carlsson är sysselsatt pensionär i dag. Hans fru brukar skoja om att han tackar ja till ett nytt uppdrag varje gång han lyckas avsäga sig ett gammalt.

Han är ordförande i Anna Lindhs minnesfond som delar ut stipendier, jobbar i ett Linnéjubileum med en »skåning i London som vill ge ut åtta verk om Linnés apostlar« och leder ett stort forskningsprojekt på Karolinska institutet i Stockholm.

– Där följer forskare en stor grupp svenskar, 500 000, under en längre tid för att studera cancer, allergier, hjärt- och kärlsjukdomar. Det är väldigt intressant. Jag har alltid varit fascinerad av forskning, särskilt medicin, kanske ännu mer i dag. Nu när vi kan se att det finns stora möjligheter att göra genombrott på områden som diabetes, som drabbar så många människor, säger han.

Han var 23 år när han handplockades till Tage Erlanders forskningsberedning. I 37 år blev han kvar i regering och riksdag, alltid i den innersta kretsen, högst upp, i landets största parti. Det parti som nu har gjort sitt sämsta val sedan rösträtten infördes, som ska byta partiledare.
Historien om statsmannen Ingvar Carlsson har en förhistoria också. Det är den – om arbetaruppväxten i Borås med favoritfotbollslaget Elfsborg – han återkommer till när han pratar om vad socialdemokraterna borde göra nu.

– När jag var ung var Borås en industristad. Spinnerier, väverier, konfektion, hela kedjan, det var gigantiska företag. Först föll spinnerierna, därefter väverierna och sist konfektionen. Det vi trodde var en bastion försvann på bara några år. Det är just det framtidens utmaning handlar om.

Globalisering brukar det kallas. Ingvar Carlsson använder begreppet »Kina-Indien-problemet«. Det är den expansiva ekonomin i Asien och Indien som utmanar jobben i Sverige.

– Det här är den stora frågan som politiken måste finna en lösning på. Nationalstaten tappar en del av sin makt. Men vi kan lösa det, vi måste bara våga ha lite fantasi, se medicin, äldrevård, miljö och produkter för handikappade som områden som kan skapa jobb. Vi får inte ge upp frågan, det var väldigt lite debatt om de globala frågorna i valrörelsen.

När han säger så låter det som han kritiserar socialdemokraterna, men det tar han snabbt tillbaka. Det var medierna, menar han, som inte tog upp globaliseringen.

Men mellan raderna går det ana att kritik och självkritik. Minst en sak har Ingvar Carlsson misslyckats med i sin politiska karriär.

Redan i början av 1980-talet försökte han få till en stor förnyelse av socialdemokraternas politik. Han utredde och ifrågasatte från grunden, men fick inte partiets stöd för tankarna om en välfärd styrd mer från individen än staten. Allt som blev kvar var en tunn kompromiss, lyder åtminstone delar av partiets historieskrivning.

Själv är han självkritisk och menar att bristen på den egna förnyelsen gjorde att krafter utanför partiet och regeringen, »nyliberalismens krafter«, bestämde utvecklingen.

– Då tvingades vi avreglera under press. Vi kunde inte förbereda ordentligt, det fanns en sådan rädsla för förändringar, säger han nu.

Där någonstans landar han i behovet av att nu återuppta idén om att tänka långsiktigt. Det gröna folkhemmet – miljön ser han som framtidens andra stora ödesfråga – tycker han är ett positivt »försök till vision«. Även om han vill diskutera de stora välfärdssystemen också.

– Vi har löst pensionsfrågan bra. Jag ser ingen anledning till att inte pröva att göra likadant med socialförsäkringarna.

I början, innan fisksoppan serverats på italienska Boheme dit han och Olof Palme brukade gå, säger han en annan sak om det som alla socialdemokrater pratar om.

Det är en krets trosvissa i partiet som hoppas att han ska kunna övertala Margot Wallström att komma hem och ta över. Om loppet inte redan är kört.

Nyligen höll han föreläsning för riksdagsledamöterna om hur de bör agera i opposition. Hans röst väger fortfarande tungt. Det är med den en sfär av maktspelare hoppas att han ska avgöra efterträdarfrågan med.

Själv säger han att han avskyr november och har tråkiga minnen av förra gången partiet bytte ledare. Sedan erkänner han att han lyckats få Margot Wallström att ändra sig tidigare. 1988, när han ville ha henne till minister, men hon först vägrade.

– Det var inte så lätt. Hon hade bestämda åsikter, hon ville vara i Värmland. Men till slut tackade hon ja i alla fall, säger han.

Under kan fortfarande ske. Elfsborg vann SM-guld i fotboll.