»Jag ägnar mig inte åt träning«
Medan vi mumsade på gösen kom jag på mig själv med att stirra på hans hår: svart, stripigt, framåtkammat, utan bena, på gränsen till ett barns pottfrisyr. En av kvinnorna på DN:s kulturredaktion hade bett mig fråga: »Peter, du ser ut som en pojke men tänker du som en man?«
Wolodarski, som i sin maktposition bara är 31 år och nyss har blivit pappa till sitt andra barn, är van vid frågor i det ärendet.
– När jag tidigare i år var stipendiat på Harvard trodde de att jag var en undergraduate. Om mitt ungdomliga – eller barnsliga – utseende är ett problem får jag trösta mig med att det är ett problem av övergående karaktär.
Wolodarski började läsa DN – först sporten – som åtta, nioåring. Han arbetade som knattereporter på tv:s »Barnjournalen« och över crème brûléen minns han:
– Jag intervjuade Sten Andersson 1990. Det skulle handla om EU-frågor. Men han ville bara prata om fiske.
Annars talar han gärna om sin omgörning av ledarsidan. Nya pennor, den elegante Richard Swartz som Svenska Dagbladet i sin dårskap behandlade fränt, Lena Andersson, som han knyckte från Fokus, och New York Times tankeankare David Brooks. Och ompositioneringen i inställningen till kriget i Afghanistan; han är nu tveksam. Han är väldigt »hands-on« och har även gjort sig känd för hårda nypor i granskningen av medarbetares utgiftskonton.
På gymnasiet blev han medlem i Liberala ungdomsförbundet och arbetade med dess tidning Radikalt Forum. Det var som om han för sin fortsatta karriär ville bättra på sitt CV.
– Jag gjorde om layouten. Det bedömdes som särskild merit när jag sedan sökte in på Handelshögskolan.
Där bromsades karriären upp en aning: – Jag fick inte vara med i Karin Petterssons redaktion (den Pettersson som efter att ha grundat Fokus nu är kommunikationschef hos Mona Sahlin).
Senare fascinerades han av Åke Ortmark på TV8 vars regler säger att intervjuer måste vara underhållande. Sedan dröjde det inte länge förrän Wolodarski hade sitt eget tv-program i kanalen.
Min reflektion är att det är mer redaktör än politisk operatör i honom. Han kan till sista decimalen sin tidnings Orvestosiffror om antalet läsare. Som en marknadstänkande tidningsmakare noterar han förändringar i läsarvanor och säger:
– Därför säljer vi helgprenumerationer.
När han nu gjort om sin egen avdelning har han haft mottot: »Om man är politiskt intresserad får man inte gå förbi ledarsidan och DN Debatt. Jag vill bryta upp anonymiteten, sidorna ska ibland reta människor. Men ledarsidan kan inte fånga upp alla läsare.«
Hans förebilder i politisk journalistik är David Brooks, högerliberal, och krutpaketet Charles Krauthammer på Washington Post, Per T Olsson på Sydsvenskan och Per Ahlmark.
På vem röstade du i EU-valet?
– Marit Paulsen. Jag har genom åren röstat på samtliga borgerliga partier utom centern.
Varför inte dem?
– Centern har inte gjort upp med sitt bruna förflutna. De lovade för tio, femton år sedan en vitbok. Vi väntar fortfarande.
Nazismen är en viktig fråga i hans familj. Pappan var i Stockholm, utbytesstudent från Polen, när hemlandets kommunisthärskare Gomoulka 1968 lät antisemitismen svepa över landet. Pappa Wolodorski stannade kvar i Stockholm.
– Mamma var kvar i Polen och var tvungen att avsäga sig sitt polska medborgarskap för att kunna förena sig med pappa.
På frågan var han hör hemma politiskt svarar han med en turnering typ en ung Carl Bildt:
– Jag har en bakgrund i folkpartiet – men ingen framtid.
När han fortsatte att tala politik var det den mogne Wolodarski som hördes. Han tog skarpt avstånd från Piratpartiet. Han vill slippa se för stark konfrontation med Ryssland. Han sa också: »Jag var för Irakkriget. Det var fel av mig.«
Hur ställer du in kompassen inför det svenska riksdagsvalet nästa höst?
– Vi ställer oss inte bakom partier. Vi ställer oss bakom en liberal reforminriktad regering. Om Mona Sahlin skulle stå för en sådan politik skulle hon få vårt stöd.
Motionerar du?
– Jag promenerar mycket . Men jag ägnar mig inte åt träning. Jag tänker på min mormor i Paris. Hon är 89 och hon simmar varje dag.
Jag refererade den sura noteringen, att Wolodarski inte skriver lika bra artiklar sedan han blev chef. Det var oschyst men han tog det som en gentleman:
– Jag kan inte hindra någon att tycka så. Åsikten är fri.
Jag frågade honom »När var DN som bäst?« Medan han famlade mellan årtal gav jag honom rätt svar: »Femtiotalet. Tingsten härskade. Tingsten var inte nyhetsman, inte den som kunde marknaden, inte en baddare på rubriker. Han var inte en tidningsmakare som Sigge Ågren eller Amelia Adamo. Han var bara en stor ande.«
Ställer du upp i rejset och vill du som Tingsten en gång gjorde ta hela ansvaret så småningom?
Men Wolodarski slinker ur fällan.
– Det pågår inget rejs.
