Intervju

»Jag ångrar att jag aldrig haft rockdrömmar«

Text: Jon Asp

Publicerad 2013-06-13

Bild: Angelica Zander

Den 20 maj på Cannes filmfestival. Svenska filminstitutet firar 50 år och har bjudit in valda delar av filmdiasporan till fest på Place Royale i epicentrum av stadens stjärnfyllda croissette. För att kröna ett halvsekel av fram- och motgångar uppträder ett par stekheta svenska artister.

Efter att Edda Magnason med finstämd svalka tolkat Monica Zetterlund inför höstens biopic, är det dags för turnéaktuelle Håkan Hellström att inta scenen. Vid sin sida har han Adam Lundgren, snart på bio som en hyfsat porträttlik Håkan-uttolkare i »Känn ingen sorg«.

Adam Lundgren tog sig halvvägs in i folkhemmet redan i höstas i Jonas Gardells »Torka aldrig tårar utan handskar« i SVT. Tillsammans med sin namne Pålsson gav Adam Lundgren liv och själ åt ett ungt omsusat bögpar som till hälften överlevde aidsepidemin.

Om Håkan Hellström förefaller sedvanligt peppad är det inget mot vad Adam Lundgren är denna kväll i Cannes. Närmast övertänd stämmer han in i berömda Håkan-nummer. Den svenska publiken är upprymd, den icke-skandinaviska fattar ingenting. Adam avslutar med ett glädjetjut, säger att känslan av kvällens show är häftigare än att stå på skådespelarscenen.

Ungefär samma sak hävdar han ett par veckor tidigare i Stockholm, på tillfälligt besök för att göra pr för den kommande filmen. På kvällen ska den fotbollsfrälste Lundgren se IFK möta AIK på Friends Arena. Han är, precis som Håkan, göteborgare, förvisso med rötter ett par mil norr om stan, men sedan länge med adress på Hisingen.

– Det är kul att äntligen få prata sitt modersmål. Det blir alltid ett extra hinder att prata rikssvenska, även om det ibland kan hjälpa en i rollen, säger Lundgren, som 2009–2012 mutade in korrekt tungomål som elev på Göteborgs scenskola.

När han fick nys om Håkanfilmen tog han genast kontakt med produktionsbolaget.

– Innan jag ens läst manus så kände jag att det här måste jag göra, det är fan jag som ska ha det här. Jag ville jobba med Måns och Björn igen, med Håkan och Göteborg och hela grejen.

För regissörsduon Måns Mårlind och Björn Stein, tillbaka i Sverige efter ett par filmer i Hollywood, har Adam varit med i såväl »Storm« som »Snapphanar«. Han gjorde även en mindre roll i »Apflickorna«, en större i »Bitchkram«. »Känn ingen sorg« blir 27-åringens första huvudroll i en långfilm.

Rollen fick han efter omfattande provfilmning, bland annat efter att ha gjort en tolkning av »En midsommarnattsdröm«.

– Det kändes jävligt kul. Jag har aldrig haft några uttalade rockdrömmar men i efterhand kan jag nästan ångra mig.

– Sen var det lite marigt att sjunga och spela låtar som Håkan har skrivit och framfört, som folk har en lång relation till. Han har ju gjort dem fruktansvärt bra och att försöka göra det igen, att också få någon slags magi i det – det var lite pilligt.

Lundgren spelar det oförlösta musikgeniet Pål, som ramlar fram som en ung, odräglig Papphammar på stadens krogar, men som med sin oförställda svada ändå gör stort intryck på omgivningen, tjejerna inte minst. Göteborg har nog aldrig sett vackrare ut på film, konstaterar Lundgren.

– Det är en helt fiktiv historia, som inte har något med Håkan Hellströms liv att göra, förutom att den är inspirerad av hans låttexter – precis som något annat är inspirerat av en tavla.

Ända upp i tonåren ville Lundgren bli hockeyproffs, men ledd av sin vilja att interagera och spela ut valde han ändå estetisk linje på gymnasiet.

– Jag har alltid varit drivande och skickat min cv till alla möjliga produktionsbolag. Det kanske inte gav så mycket frukt då, men nu när jag ser tillbaka så kan jag ändå klappa den 19-årige Adam på axeln. Det ligger mycket arbete bakom.

Till hösten står han för första gången på en professionell scen, med ett färskt tvåårskontrakt på Göteborgs stadsteater. Debut sker i Ibsens »Frun från havet«.

– Det känns både svårt och kul och läskigt. Teater är ett annat sammanhang, andra muskler, man måste nå ut på ett annat sätt.

Insatsen i »Torka aldrig tårar« har redan lett till mycket oväntat beröm.

– När jag åkte hit upp i lördags så var det ett Springsteen-fan, säkert från någon kranskommun i Göteborg, som sa: »Måste bara säga det, det var ett jävla starkt drama du var med i, riktigt bra var det. Jag har ett gäng kompisar som inte ville kolla på grund av ämnet. Men jag sa det att ni missar nåt va«, återberättar Lundgren.

– Sånt är skitkul. Och det är många grabbiga som kommit fram på krogen. Jag tror det hade varit svårare att nå den breda publiken för tio år sedan.

Än så länge ser han bara positivt på all uppmärksamhet.

– Jag har inte känt någon överdriven hybris. Dessutom har man så mycket jantelag i sig från början.