»Jag är en typisk hockeymamma«

T-Centralen i Stockholm. Den stora svarta tidtabelltavlan signalerar att två ankommande tåg är inställda, två avgående ­likaså. Illa kan man tycka, men bättre än när snökaoset var som värst och det knappt gick några tåg. Vänthallarna över hela landet var fyllda av upprörda passagerare som suttit instängda i timmar utan vare sig vatten eller mat. Den nya moderata infrastrukturministern [[Catharina Elmsäter-Svärd]] fick en rivstart.

I dag sitter hon mitt i havet bland stressade resenärer och äter en räkmacka. Avslappnad och inte alls orolig över att någon uppretad resenär ska komma fram och kräva svar. Den stora tidtabellstavlan har hon nedladdad som applikation i telefonen för att ha koll. Ibland går hon hit till Stockholms central bara för att få en känsla och lyssna på vad människor pratar om.

Det blir mycket tågprat för Catharina Elmsäter-Svärd. Även om Sveriges infrastruktur är betydligt större än så ligger just rälsen varmt om mångas hjärtan. Hon tror att det beror på två saker: nostalgi och vardag.

– Dels finns ju entusiasterna som har ett rent tågintresse. Järnväg har vi haft så pass länge att man får bilden av att den alltid har funnits. Dels är transporten en förutsättning för att människor kan ha ett arbetsliv och ett vardagsliv. Om hela din dag bygger på att du behöver komma i tid, eller komma fram, då blir det en väldig frustration om du inte gör det, och inte själv har makten.

Men Catharina Elmsäter-Svärd är den som sitter på makten.

– Många kan tycka: om vi vet att det saknas spår, lägg dit dem då! Men det tar fortfarande tio år. Och med allt som inte har gjorts tidigare tar det tid att komma ifatt. Även jag blir frustrerad.

Ministern verkar ha en känsla för tåg. Det ligger i släkten.

– Min morfar var rallare. Mammas familj fick flytta runt i landet beroende på vart rälsen skulle dras, säger hon.

Själv växte hon upp i Enhörna som ligger några mil utanför Södertälje, och där bor hon kvar som vuxen med sin familj. Lantisungarna, kallades de, man var noga på att skilja ut grupperna i skolan.

Pappa tovade fårull på Astra Wallco. Mamma gjorde lite av varje, men var mest hemma på gården, månskensbönder som de var. Politiken hölls utanför samtalsrummet. När föräldrarna gick och röstade och av artighet – eller för att hemlighålla sitt val – plockade på sig av alla röstsedlarna ­brukade Catharina rota igenom deras fickor för att få reda på vad de röstade på. Men hon blev besviken, alla låg alltid kvar.

Som sjundeklassare gick hon med i Moderat Skolungdom, vidare in i ungdomsförbundet, som var förbluffande starkt trots den röda omgivningen i Södertälje. Partiet var mån om de engagerade och upplät villigt platser i styrelser och utskott, och karriären fortsatte på kommunnivå.

 Efter att ha utbildat sig till marknadsekonom och arbetat som chef på stads­hotellet i Södertälje gav hon sig in i politiken på heltid igen. Blev snabbt gruppledare i kommunen, fick riksdagsplats, vidare finansborgarråd i ­landstinget, och nu minister. Hon framställs som en av förnyarna inom partiet, och väldigt glad, har humor. Så pass trevlig att inte ens de politiska motståndarna riktigt kan värja sig.

Catharina Elmsäter-Svärd har inte haft någon karriärväg utstakad. Säger hon i alla fall.

– Jag har fångat tillfällen i luften, varit bra på att tacka ja till uppdrag jag vill ha och inte fastnat i att undra om jag verkligen klarar av det. Ibland har det varit väldigt positivt att vara ung och kvinna.

Har det även varit negativt?

– Jag har aldrig upplevt det så. Jag har ju varit ordförande för Moderata kvinnor, men när jag blev tillfrågad var jag först tveksam. Jag har alltid varit ifrågasättande till sådana nätverk, eftersom jag själv aldrig känt mig åsidosatt eller utsatt. Med lite distans kan jag ju se att kvinnor och tjejer hanteras olika just för att de är kvinnor och tjejer.

– Men jag kallar mig inte för feminist, jag har hellre ett individuellt människorättsperspektiv. Om jag ska ha en etikett är det SSK:are, sonen har spelat många år i Södertälje sportklubb, jag är en typisk hockeymamma som skjutsat, sålt strumpor och varit speaker i båset.

 Nu befinner hon sig i alla fall i toppskiktet i den svenska politiken, oavsett om det var ett uttalat mål, eller inte. På ­frågan om Catharina Elmsäter-Svärd är nöjd nu, ser hon tveksam ut. »Nöjd är jag sällan«, säger hon och avleder smidigt med att berätta om vad hon och hennes bästis Ewa Björling, moderat handelsminister till vardags, ska ta sig för när de har »blivit stora«. Då blir det ett pensionat eller hotell.

– Vi ska slå klackarna i taket. »Borgarfjäll«, har vi pratat om. Det ser vi som nästa bransch, säger hon och skrattar.

Med upp emot 150 resdagar om året utnyttjar hon sitt eget ansvarsområde till fullo. Då är det tur att hon inte blir åksjuk så lätt. Men är det med X2000 (som gärna gungar lite) resan går vill hon »helst sitta med näsan i färdriktningen«, berättar hon och lägger in en snus under läppen.