Intervju

»Jag är inte främmande för hemlighetsmakeri«

Text: Kurt Mälarstedt

Publicerad 2014-08-29

Bild: Mareike Timm

Per Wästberg ger i september ut sin sjuttiofemte bok, »Erik och Margot. En kärlekshistoria«. Den är en av hans mest märkliga och handlar om en kärlekshistoria som pågick under hela hans uppväxt utan att han märkte något. En förbindelse mellan två människor som stod honom väldigt nära.

Det handlar om hans pappa och hans moster.

Erik Wästberg (1905–1954), chefredaktör i Nya Dagligt Allehanda, medarbetare i Svenska Dagbladet. Älskad och beundrad av sin äldste son, som ville bli som han: »glad, aldrig bitter, alltid ledig, och allt han skrev var välformulerat«.

Margot Höjering (1920–2013), född Hirsch, förlagschef, yngre syster till Erik Wästbergs hustru Greta. Älskad och beundrad av sin systerson, som såg henne mera som en lekkamrat än en moster – åldersskillnaden var bara tretton år.

Lite grovt kan man se två huvudfåror i Per Wästbergs författarskap. Dels har han i ett stort antal romaner skrivit om kärlek i olika former, dels har han i ett lika stort antal böcker skildrat märkliga livsöden. I »Erik och Margot« kombinerar han dessa båda sidor av sitt författarskap.

Per Wästberg själv ser boken som »en kärlekshandling« – men också som en omvänd memoar som reviderar den bild han gav av sin barndom och uppväxt i »De hemliga rummen« (2006), den första av hittills fyra memoardelar, och som ännu ett led i det han kallar sin »självutforskning«.

– Men det är också ett slags proustsk undersökning, en meditation över vad man vet om människor, hur mycket man kan veta. Varje familj har sina hemligheter, som det heter. Det trodde jag kanske inte var fallet i vår familj. Jag har fått ett annat blickfält. Detta långsamma spårhundsarbete har gett mig en annan känsla för dem, men de står mig lika nära som tidigare.

Han fick en första antydan om förbindelsen mellan Erik Wästberg och hans svägerska redan i mitten av 1980-talet under ett långt samtal med Kerstin Bernadotte, född Wijkmark, som hade varit arbetskamrat med Erik Wästberg. Bekräftelsen kom senvintern 2004 under ett ännu längre samtal med Margot Höjering, som då var 84 år gammal. Hon hade börjat förlora minnet men mindes tillräckligt för att kunna ge Per Wästberg en bild av sin och Eriks kärlek.

Den hade börjat redan 1937, då hon var bara 17 år gammal. »Erik förgrep sig på henne, utsatte henne – med hennes ord – för något av en våldtäkt«, står det i boken. Övergreppet skedde på familjens sommarställe Solgård vid Trälhavet.

Men: det som började som en våldtäkt ledde till något mer betydelsemättat, »en svävande stillhet som efter ett par år landade i en befriande tillfredsställelse – hon kände sig varken skymfad, knäckt eller vanärad«.

Hur kunde detta ske?

– Det är ett mysterium även för mig. Hon kunde själv inte förklara när vändpunkten inträffade. Jag fick känslan att det gick ganska fort, den där anpassningen till att göra det som hänt till något positivt, något märkvärdigt som hände henne.

I boken skriver Per Wästberg: »Jag tolkade det så att Erik både rev henne i stycken och sydde henne hel. Triumferande dansade han på hennes hjärta. Undrande stod hon där, sällsamt nog inte olycklig.«

Förbindelsen varade i sjutton år, till Erik Wästbergs död 1954. Den underlättades av att Margot Höjering arbetade som hans sekreterare. Misstänkte inte Erik Wästbergs hustru Greta, som dog 2006, någonting?

– Det vet vi inte. Jag pressade henne. Hon ville inte tala om saken, det var så länge sedan. Margot och Greta var de bästa vänner under hela livet.

Margot Höjering berättade om förhållandet för Per Wästberg bara på villkor att hennes syster Greta, som då ännu var i livet, inte skulle få veta någonting.

Han ser det som att han befriade Margot från en livshemlighet. Med sin bok vill han »skapa ett minnets rum där de två till slut kunde vistas öppet«. Avslöjandet gav honom också en möjlighet att möta sin älskade och beundrade pappa än en gång, »såsom den han också var, oss andra ovetande«.

Och på ett annat ställe i boken: »Att Erik dolde en viktig sida av sin person har förändrat min bild av honom. Men inte min kärlek till honom.«

På några ställen i boken ser Per Wästberg kärleken mellan Erik och Margot i ljuset av några av sina egna ibland mycket komplicerade kärleksrelationer.

– Jag är inte främmande för hemlighetsmakeri, det har jag ju skrivit om rätt öppet i memoarerna. Det är ingenting jag vill skryta med, tvärtom ångrar jag det i efterhand. Jag förstår mycket av det dubbelspel som uppstår, och »Luftburen« (1969) handlar ju om att älska två …

Detta behandlar han också i »Vägarna till Afrika« (2007), och hans dotter Johanna Ekström skildrar argt och bittert hans agerande i sin självbiografi »Om man håller sig till solen« (2012).

Är det möjligt att älska två samtidigt?

– Jag tror inte det längre. Jag trodde det förr, men inte nu.