Intervju

»Jag är inte modig, snarare lite korkad«

Publicerad 2014-02-13

Bild: Mareike Timm

Maria Blom kommer knappt in genom dörren på restaurangen med alla sina papperspåsar. Hon kan inte begripa sin tur, hon har lyckats låna en galaklänning hos en stylist, en klänning som passar perfekt om hon drar ned dragkedjan i botten när hon ska trä på den. Premiären är räddad.

– Jag blir så stressad av sånt här. Jag brukar gå ut på second hand-runda och hitta jättekonstiga saker. Alltså på Guldbaggegalan efter »Masjävlar« – jag förstår inte hur de kunde släppa in mig! Och så ligger bilderna kvar för evigt på nätet …

Maria Blom är inte rädd för att dela med sig av missräkningar. Hon har sommarpratat två gånger och båda gångerna lämnat avtryck genom sin uppriktighet. Det första, 2000, handlade om att vara singel och om att längta efter kärleken. Det andra, 2005, om att vara nybliven flickvän och om en evighetslång fis.

I dag är Maria Blom tvåbarnsmamma och det vore läge för ett nytt sommarprogram så att vi kan ta del av den nakna analysen av kärnfamiljen.

– Min äldsta har precis börjat skolan och när jag fick se klasslistan kände jag mig som en vinnare. Den var så fin, med massor av olika nationaliteter. Jag tror att det finns en tillåtande attityd till mångfald i småstäder, det behöver inte vara tvärt om.

Stockholmaren Maria Blom satte upp »Masjävlar« på Dalateatern, gjorde om samma historia som film, fick sitt stora genombrott, blev kär i en mas i förskingring och tvingade honom att flytta tillbaka. Nu har hon bott i Falun, i ett gammalt gruvarbetarhus mitt i centrum, i tio år.

– Att ha familj är som att få en stor present och samtidigt väldigt komplext. Jag gör inget av det som min mamma gjorde, allt är helt annat.

Under uppväxten i Täby var dörren till radhuset aldrig låst och mamma alltid hemma. Livet var en trygg bubbla utan krav. Maria Blom ville utbilda sig till frisör, men sökte efter ett samtal med SYO-konsulenten till teaterlinjen på ett gymnasium inne i stan. Hon kom in.

– Där gick många elever från engagerade och politiska hem. Jag fattade ingenting. Jag kände mig udda och det gör jag fortfarande i sådana sammanhang. Också i Falun finns det något finkulturellt proppmätt och det har tagit ett tag att hitta en miljö där jag trivs.

– Ibland kan jag önska att jag vore mer rätt på något sätt, men sen tänker jag att det finns så många kulturcreddiga att det knappast behövs fler. Nu ser jag det oftast som en fördel, att jag hittar andra historier och andra människor.

Du verkar ju väldigt förtjust i Dalarna, både »Masjävlar« och »Hallåhallå« utspelar sig i utpräglade dalamiljöer.
– Ja, fast det är skillnad. »Masjävlar« handlar om själva den geografiska platsen och hur det är just där. I »Hallåhallå« är Falun bara en kuliss. Det var praktiskt att använda sin omgivning helt enkelt.

Filmen »Fishy« har en stark koppling till Fisksätra där hon bodde när hon skrev manuset.

– Jag är nog ganska här och nu. Det var till exempel jättesvårt att skriva pjäsen »Under hallonbusken« för Dramaten när jag satt i Falun. Tills jag lät en man från Grycksbo knacka på dörren och kliva in i handlingen. Då funkade det.

Den sattes upp 2011. Mannen som knackade på dörren lever vidare som en av huvudkaraktärerna i bioaktuella »Hallåhallå«. Tvåbarnsmamman Disa, som är nyss skild men sedan länge olycklig, träffar honom på Stadsbiblioteket och börjar försiktigt vakna upp ur sin pausade tillvaro.

– Jag ville ha det enkelt och avgränsat. Men det har varit en lång process och visst tvivlade jag; kan man verkligen göra en film om en frånskild sjuksköterskas vardag?

Du vågade ändå driva idén vidare, trots att tog tid med finansiering. Är du modig?

– Njae, jag känner mig inte modig. Snarare lite korkad. Fast jag känner mig inte som en bråkig människa heller, och ändå ser jag att jag blivit det. Jag tror att jag blir en jobbig och spetsig stockholmare i Falun. Mer modig och mer bråkig.

Din sambo Anders Nygårds är musiker och har gjort musiken till både den här och dina tidigare filmer. Hur fungerar det att arbeta med sin livskamrat?

– Han står ut, men det är nog inte så kul. Jag är lättirriterad och mån om att han inte ska få fördelar. Han är nog den som har svårast att boka möte med mig eller få svar på en fråga.

Är du dalkulla nu, eller ska du flytta tillbaka till Stockholm?

– För ett tag sedan fick jag för mig att Anders var borta. Han svarade inte i telefonen på en hel kväll, jag ringde säkert hundra gånger. Jag började lägga upp en plan för hur jag skulle göra eftersom han var död. Jag grät och funderade och insåg att jag ville vara kvar. Jag hör hemma där även utan honom.

Vad hade hänt?

– Äh, han var bara lite sjuk och hade lagt sig och vilat med ljudlös telefon.