Intervju

»Jag är inte rädd för att bli bortglömd«

Text: Martin Röshammar

Publicerad 2012-12-07

Bild: Angelica Zander

I sportvärlden talas det om små marginaler men den slitna klyschan skulle lika gärna kunna användas av skådespelare. Som Melinda Kinnaman. Hon spelade Alice i Dramatens uppsättning av »Närmanden« 1998 och Patrick Marber som skrev orginalmanuset till »Closer« ville ha med henne till Broadway året efter. Med Madonna på scen.

Det ledde till ett märkligt möte med -superstjärnan i London där samtalet handlade om Melindas familj, stjärntecken och om hur man blir när man blir full. Madonna tackade och konstaterade: »Vi ses snart.«

Men fem dagar senare drog Madonna sig ur projektet som, utan hennes lyskraft, kvickt rann ut i sanden .

Nu är det hösten 2012 och Melinda Kinna-man är kvar på Dramaten där hon har varit anställd sedan 1994. När vi ses är det mindre än två veckor kvar till premiären på monologen »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva«, dramatiseringen av Ann Heberleins självutlämnande och kontroversiella bok om att leva med bipolär sjukdom typ 2.

Några dagar tidigare såg jag en av flera repetitioner med publik och det är en känslomässig berg-ochdalbanetur man dras med i. Det är närgånget, personligt, direkt och otäckt, teater som kräver total koncentration från både Melinda Kinnaman och publiken.

Där och då går det lätt att förstå hennes förklaring till vad det var som fick henne att fastna för skådespeleriet från början – en höjd närvarokänsla och en blandning av lekfullhet och ett enormt allvar.

– Jag har gjort min egen Ann, jag försöker inte spela henne. Hon har själv varit tydlig med att vi ska vara fria och respektlösa, säger Melinda Kinnaman.

Den 12 september skulle »Town Bloody Hall« haft premiär. Men den uppsättningen fick ställas in med kort varsel när en av regissören Jenny Andreassons närmaste vänner tog livet av sig. Hon var bipolär. Då ville Dramatenchefen Marie-Louise Ekman att Melinda Kinnaman skulle göra en monolog. »Jag skulle vilja se dig i något väldigt annorlunda, typ ful kille.« Skådespelerskan hade precis tackat nej till Lars Norén-pjäsen »Som löven i Vallombrosa« där hon skulle spela en 24-åring som just gått ut scenskolan. Melinda Kinnaman fyllde 41 den 9 november.

– Det är det enda sättet jag kan påverka på. Jag vet att jag ser ung ut och får ofta spela yngre. Marie-Louise tyckte att det var tufft och bra att jag tackade nej. Till slut fastnade jag för den här monologen.

I arbetet med »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva« har hon träffat många som lever med diagnosen, bipolär sjukdom typ 2. Två av dem har varit och tittat på repetitionerna. De kände igen sig och tyckte det var obehagligt. Men bra. Också två överläkare på Bup, barn- och ungdomspsykiatrin, som arbetar med bipolära och psykotiska ungdomar, blev tagna av det de fick se.

Till en början var ämnet så viktigt för Melinda Kinnaman att det nästan blev som en föreläsning. Men Ann Heberlein tog henne ur de tankegångarna: »Det svåra med den här sjukdomen är inte att den är en förbannelse, det svåra är att den också är en välsignelse.«

– Regissören Sunil Munshi har varit tydlig hela tiden. Vi ska göra en teaterföreställning om en kamp. Det var bra, det kan vara svårt när man har för mycket respekt för ett ämne, säger Melinda Kinnaman.

Några utlandsdrömmar bär hon inte på, men visst, »skulle man råka komma in i smeten direkt, vore det jättespännande«.

– Men jag har ingen som helst längtan efter att åka till USA och gå på en massa auditions och börja från scratch. Inte när jag känner att jag får göra så spännande grejer här. Det kan vara minst lika givande att spela barnteater som att göra två dagar i någon storfilm, säger Melinda Kinnaman som trivs på Dramaten trots »väldigt dålig lön«, 27 500 kronor i månaden.

– Det kompenseras av, inte helt, att vi har mycket tid, fritid. Jag har heller aldrig varit orolig eller nervös för min karriär. Det har varit lätt att våga ta ledigt och sticka ut och resa eller jobba i Köpenhamn. Jag behöver inte vara rädd för att bli bortglömd. Men man får se till att man utnyttjar det, så inte världen blir för liten, att man identifierar sig för mycket med Dramaten.

Jul och nyår kommer hon och familjen tillbringa i Costa Rica där hennes halvbror, skådespelarkollegan Joel Kinnaman, har hyrt ett hus.

Klättraren, fridykaren och promenad-älskaren Kinnaman är både amerikansk och svensk medborgare men röstade inte i det amerikanska valet. Den här gången heller.

– Jag skulle inte komma på tanken att inte rösta i Sverige. Men jag tror att det är för att det känns lite overkligt. Jag har aldrig bott där. Min släkt bor ju där. Och mitt ex. Så jag har ju starka band till USA. Jag tycker att jag borde rösta, men det är en sorts lathet.