»Jag är lika hämmad som alla andra«

När Anna Odell inte blev bjuden till klassens 20-årsjubileum och därmed inte fick möjlighet att genomföra sitt planerade konstprojekt, bestämde hon sig för att ta saken i egna händer, med egen kamera. Att rekonstruera klassfesten som om hon själv skulle ha varit där. Att med isande blick hålla tal i sann »Festen«-anda och sätta skräck i den Gamla Enskede-klass som mobbat henne under nio långa grundskoleår.

– Hade jag inte gjort »Okänd kvinna« så hade jag nog blivit bjuden. Men när man vet eller känner att det här en person som var lägst i hierarkin och som man inte var snäll mot, och som blivit känd som provokatör och gränslös, vad skulle hon då kunna hitta på? säger Anna Odell, fyra år efter att den dåvarande Konstfackstudenten ertappats på Liljeholmsbron efter en iscensatt psykos.

När Sister sjunger »The War Is Over« till flygfotot över det välbeställda villaområdet strax söder om Stockholm, markerar det finalen på årets genombrott i svensk film. För även om kriget inte är över (det visar väl om inget annat mediernas rapporter om pennalism), så borde »Återträffen« tysta de tvivlare som tagit Anna Odell för en medial uppviglare.

– När jag var liten såg jag aldrig Enskede som fint och idylliskt, bara hur jobbigt det var och hur få människor det fanns att vara med.

I Venedig i september vann »Återträffen« kritikernas debutpris och i höst fortsätter filmen sin resa i festivalvärlden.  Regissören själv är ännu ett bevis på att talanger skolas bäst utanför filmetablissemanget, i kompisgäng och konstskolor.

Under det tre år långa arbetet med filmen visste Anna Odell att det var dags för ett 20-årsjubileum med klassen. Hon planerade att gå dit, hålla ett tal och ha det som utgångspunkt för ett dokumentärprojekt.

– Det är ju just det här som mitt konstnärskap handlar om, maktstrukturer och hierarkier. Vad är det som gör att man måste utesluta en person? Det blev en så bra ingång, säger Anna Odell.

Det  fick bli en spelfilm i två delar, en rekonstruktion av festen, och en med klasskamraternas reaktion på iscensättningen.

– Jag tror inte på de som säger att de aldrig skulle tillåta sig att bli mobbade. Det handlar bara om att tillräckligt många vänder sig emot en och att det inte bara är ett sammanhang där man kan gå ifrån. Man formas ju i det samhälle man lever i, de grupper man finns i och jag tror att man formas väldigt fort, mycket fortare än man kanske tror. Men oftast så märker vi det inte, eftersom vi väljer de grupper som liknar de vi varit med i tidigare.

Hur vann du mod och självförtroende att genomföra detta högriskprojekt, att sätta dig själv i absolut centrum?

– Inte genom självförtroende i alla fall, kanske snarare galenskap. Egentligen vågar jag inte göra det jag gör, men jag gör det för att jag vill det. Jag har varit mobbad, jag har varit psykiskt sjuk. Men ska man ut i livet så måste man göra saker fast man inte vågar det.

Hur nära ligger filmens »Anna« verklighetens Anna?

– Långt ifrån. Jag har ju mitt sätt att röra mig, mitt sätt att titta, mitt sätt att vara arg, som jag förmodligen tagit med mig till filmen. Men det som karaktären gör är inget som privatpersonen Anna, jag, skulle ha valt att göra i verkligheten. Jag gör ju det i skydd eller med hjälp av min roll som konstnär, men jag är lika hämmad eller formad av samhället som andra. Jag vet lika väl att så här gör man inte, och tycker att det är lika jobbigt att – ja, du vet – vara jobbig.

Även familjeförhållandena har lämnat betydande spår i Anna Odell.

– Mina föräldrar kommer från så totalt olika miljöer. På den ena sidan: kaos och galenskap, fruktansvärt för barn att växa upp i, men säkert ganska spännande för de vuxna, om man kan hantera det, med alkohol och fester. Och sen den andra halvan, som är så snäll, så fin och så städad, med närvarande föräldrar som lyssnar och bryr sig, men samtidigt en miljö som kan vara förtryckande när man blir äldre. Och med de två sidorna i en familj kan det bli ganska knepigt.

»Återträffen« speglar livet ganska väl, mellan hopp och hopplöshet, tycker hon, med ständiga möjligheter till förändring, men som vi sällan tar.

– Och det gäller ju alla i den här filmen, de skulle kunna säga, »ja, jag minns«, men de väljer det de upplever är den enkla vägen.

– Så formas en bild av våra liv, hur vi missar eller väljer att inte ta vara på möjligheterna. Det är som med ertappade politiker, hur de fortsätter att förneka eller mörka, in absurdum, i stället för att tidigt, eller allra helst direkt säga, »ja, jag gjorde fel«. Det blir så äckligt när man fortsätter att säga att »det har jag inte gjort«, för vi vet ju, vi förstår ju. På det sättet är filmen inte mer hopplös än vad livet är.

Lunch med Fokus | Kycklinglår i Hornstull

Bjuden på lunch: Anna Odell, som åt kycklinglår och vaxbönor med svart tryffelcrème, drack mineralvatten.

Aktuell: Som debuterande filmregissör och protagonist i hyllade »Återträffen«.

Stod för notan: Jon Asp, som åt spenat- och ricottaravioli och vaxbönor.

Var: Linje Tio på Södermalm i Stockholm.