»Jag är orolig för vår gyllene epok«
Johan Norberg – den 38-åriga författaren, historikern och filosofen, bosatt i Malmö men knuten till den libertarianska tankesmedjan Cato i Washington, DC – är en provokatör med kerubansikte. Han har alltid varit en motvalls människa.
– Man ska vara lite på tvärs, säger han redan vid förrätten och det första glaset förstklassig Sancerre.
Det var de vanliga tonårssynderna: klä sig i svart för att tona fram som intellektuell. Religiös revolt. Men eftersom Norberg kom från »god familj« blev det konfirmationsundervisning (»där lärde jag alla att Gud inte finns«). han vägrade värnplikt (»jag ljög om hälsoproblem och de trodde mig – frikallad«). Samt mindre vanliga ungdomssynder: Han ingick tillsammans med Christian Gergils i Frihetsfronten, som sålde brännvin på Drottninggatan och drev svartklubb.
– Jag fanns både bakom och framför baren. Det var ett unikt sammanhang med en egen politisk-filosofisk strategi. Allt var möjligt.
Varför lämnade du anarkismen?
– Anarkisterna är inte tillräckligt frihetliga.
Norberg var senare knuten som forskare till Timbro men slapp att klassas som högerspöke; han var tankesmedjans liberala ytter. Femton böcker följde som på ett pärlband – svåra ämnen, frihet, global rättvisa, världsekonomins kris och lycka. »Till världskapitalismens försvar« 2001 översattes till ett tjugotal språk och såldes i hundratusentals exemplar. Norberg blev ett världsnamn. Han turnerar nu jorden runt och debiterar 30 000 kronor för ett föredrag på hemmaplan.
Norberg skrev nyligen på DN Debatt att europeiska stater blir konkursbon, vi riskerar att stå inför ett förlorat decennium. Det var nödvändigt att få frågan överstökad. Hade yrkesoptimisten på grund av stigande ålder blivit pessimist?
Går det åt helvete för Europa?
– Ja, det gör det.
Ämnet avklarat. Det var bara att vänta på varmrätten.
Vem är den störste skurken i historien?
(Här, det inser alla, ska svaret bli hummanden och resonemang. Mao Zedong eller Belsebub, Eichman, Hitler, Nero, Idi Amin, Judas Iskariot, Stalin?)
– I modern historia är det Bismarck. Han lade grunden till den tyska aggressiviteten och till socialförsäkringssystemet.
Generationens klyftigaste kis hyllas i USA och har en forskartjänst på den namnkunniga tankesmedjan Cato. Men han har inte flyttat till Washington, utan till Malmö.
Du är en fegis, va?
– Det finns en poäng i att ha sin arbetsgivare på långt avstånd. Jag har ett introvert drag. Jag vill sitta på kafé, jobba och vara mig själv.
Jag försöker tackla honom i jämställdhetsfrågan; han är gift med Sofia Nerbrand, som startade liberala magasinet Neo.
Hur reagerar du på påståendet att Sofia tar hand om två små barn och ett stort?
– Det borde stå »Bortskämd« på mitt visitkort. Men jag tror att Sofia och jag är oerhört jämställda. Det är alltid min diskdag.
Konkurrerar ni i det dagliga livet?
– Vi samarbetar mycket och utbyter idéer. Hon är inte en superoptimist som jag. Hon är inte nöjd på samma sätt som jag. Hon vill alltid något mer.
Hur arbetar du – och var?
– Jag sitter med datorn på Café Noir, två kvarter från mina barns dagis.
Vad skiljer Malmö från Stockholm?
– Malmö kan tacka sin lycka att ha tvingats gå igenom en stor kris. Det har resulterat i nya idéer och goda idéer. Det finns ett öppet sinnelag. Staden har en optimal storlek. Nästan allt finns här.
Omotiverat skjuter jag in frågan:
Vad är du rädd för?
– I perioder kan jag vara rädd för många saker. Men normalt är det för något till synes banalt som att få ett samtal från dagis att någonting har hänt barnen. Och så är det en makrorädsla – oro för vår gyllene epok … att vi tar för givet att vi lever i en öppen värld … men läget är kritiskt och präglas av nonchalans från ledarskapet.
Du ger dig på svåra ämnen – lyckan, intelligensen. Varför?
– Nyfikenhet. Ska man bryta mot reglerna så ska man känna till dem. När jag nu skriver om intelligensen, så var den första boken jag läste »A Brief Introduction to Intelligence« av Ian Dreyer«.
Vem har varit din förebild?
– Sven Rydenfelt. Det var en ödmjuk man som jobbade i motvind hela sitt liv«. (Rydenfelt var nationalekonom, professor i Lund, och en liberal opinionsbildare).
Vem på vänsterkanten respekterar du?
– Göran Greider. För hans kunskap och goda humör. Han har god humor. Torbjörn Tännsjö (filosofiprofessor), han var min lärare och han gillade att man sa emot. Katrine Kielos (ledarskribent på Aftonbladet) och Magnus Linton (knuten till Arena). De är inte rädda för omvärldsförändringar.
Vem röstar du på?
– Jag har röstat på alla borgerliga utom kristdemokraterna. Senast blev det centern.
Du är, eller har varit, anarkist, feminist, ateist, republikan, opportunist, rabulist och kapitalist. Men optimist har dålig klang?
– Ja. Som optimist måste man ta ansvar. Motsatsen är lättare – att lägga pannan i djupa veck.
Om du bara fick välja en beteckning, vad är du?
– Jag är pro.
