»Jag är österrikare och kan inte rösta«

Han minns inte vad han gjorde dagen då investmentbanken Lehman Brothers föll. Men han minns att han som vd för inkassobolaget Intrum Justitia, där han kunde se hur skuldsättningen bara växte och växte, förstod att något var på väg att hända, redan långt innan finanskrisen blev uppenbar för alla andra den 15 september 2008.

När krisen var som djupast, senhösten 2008, fick [[Michael Wolf]] frågan om han ville ta över vd-posten i Swedbank – den svenska storbank som drabbats hårdast på grund av sin expansion i Baltikum.

Efter ordentliga funderingar tackade han ja. Över en natt förändrades livet.

– Det blev inga hundra dagar, det blev sju timmar, sedan var man mitt i elden.

Samtidigt som han skulle rädda banken hade han pressen från ägarna, politikerna och inte minst medierna att hantera. När det var som mest intensivt arbetade han i sömnen.

– Det var nästan så att man blev förvånad om man vaknade en morgon och media inte hade en stor braskande rubrik som vi skulle förhålla oss till.

När banken presenterade sin första kvartalsrapport 2009, efter flera drastiska åtgärder, kände Wolf första gången att han började få grepp om situationen, att Swedbank skulle klara sig. Och visst, erkänner han i efterhand, det var lite spännande med en riktig kris.

Men hur nära en konkurs var Swedbank egentligen?

– Hade vi inte fått stödet från stats­garantin så hade vi hamnat i ett väldigt prekärt läge. Sedan går det inte exakt att teoretisera hur det skulle ha gått. Men det var inte en gynnsam position. Det var på riktigt.

Nu när både Swedbank och Baltikum har hämtat sig har Wolf tid att genomföra det han vill med banken. Visionen är att ta banken tillbaka till rötterna i sparbanksrörelsen, där det är lika viktigt att stödja lokalsamhället och stå för det långsiktigt hållbara som att göra vinst.

– Det är klart att om vi ställer tuffare lånekrav än andra så kommer vi att tappa marknadsandelar. Men det tycker jag är okej. För jag tror ändå att kunderna över ­tiden kommer att respektera den bank som vågar ha en åsikt i frågor och inte bara tillhandahåller lån som en stapelvara.

Mest av allt är det ungdomsarbetslösheten som oroar just nu. Sådan är han, Michael Wolf, engagerad och sympatisk. En ledare som oavbrutet talar om sina medarbetare som »mitt gäng«. Är det något han får kritik för så är det just det, att han är för trevlig när det ibland skulle behövas hårdare tag.

Följande slutsats drog tidningen Chef efter att ha undersökt hans ledarstil: »Michael Wolf är för Swedbank vad Obama är för USA. En snygg kille som står för förändring och goda relationer.«

Att gängledaren Wolf skiljer sig från sina direktörskollegor i bankvärlden är kanske inte så konstigt. Han hade medel­måttiga gymnasiebetyg; Handelshögskolan var inte ens att tänka på. Valet stod mellan att plugga på Stockholms universitet eller arbeta sig upp på ett bankkontor. Egentligen var det inte mycket till val eftersom han inte lyckades få något bankjobb.

Det fick bli universitetet. Så småningom fick han sommarjobb på SEB, och efter examen en trainee-plats där. Han blev kvar i tretton år.

1998 tog han anställning på Skandia, där en bonusskandal snart briserade och han för första gången fick uppleva krafterna i ett mediedrev.

– Jag tyckte att åren i Skandia var tuffa. Dels var jag inte så gammal, dels var det extremt svåra frågor, bonusfrågor och annat, som var väldigt infekterade.

Han hade hela tiden varit lite annorlunda och kände det på sig.

– Det är klart att ibland så hamnar man väldigt långt ifrån flocken därför att man kanske tittar på det ur ett annat perspektiv.

När omgivningen lånade till dyra bostäder hade han förstått det sedelärande i den tecknade kultserien »Spara och slösa«: det är bättre att spara först och slösa sen.

– Det har jag ärvt av farsan som kom från Österrike och upplevde kriget. Det fanns inte många hundralappar i hans plånbok. Det har nog präglat mig.

Om sanningen ska fram så är det inte bara Michael Wolfs pappa som är österrikare. Också Michael själv är det. Mer eller mindre frivilligt visar det sig, när han får frågan om han någonsin funderat på att ge sig in i partipolitiken, för att på så sätt få utlopp för sitt samhällsengagemang.

– Jag är ju österrikare och därmed kan jag inte rösta.

Du har inte funderat på att bli svensk medborgare?

– Jo då, men det är en besvärlig process att bli det.

När han för några år sedan ansökte om svenskt medborgarskap fick han avslag. Att han var uppväxt i Enebyberg norr om Stockholm och hade barn med svenskt medborgarskap – massor av dem, som han säger – spelade ingen roll. Problemet var att karriären hade tagit honom runt om i världen, bland annat till Berlin och New York – och grundregeln är att man ska ha bott i Sverige i en obruten femårsperiod innan man får medborgarskap.

– Det var så formella processer, det krävdes ytterligare tid för en undersökning och så skulle jag lämna in pass, så jag orkade inte.
Har du gett upp nu?

– Ja, det funkar jättebra med österrikiskt pass.