»Jag är samma futtiga människa som förut«

Hon, som är känd för att vara notoriskt sen, sveper in över lunchbistrons svartvitrutiga golv på minuten 11.30.

Sedan drygt ett år delar Katri Linna titel med sin arbetsplats: diskrimineringsombudsmannen. Men både hon och hennes jobb går mest under benämningen super-DO. Det gillar Katri Linna.

Vid sammanslagningen av Jämo, Homo, handikappombudsmannen och ombudsmannen mot etnisk diskriminering – där Linna tidigare var chef – luftades farhågor att de olika områdena skulle dränka varandra. Så har det inte blivit, menar Katri Linna. Det har mer höjt det allmänna medvetandet om diskriminering. Men hon är omstridd.

– Det kräver mer arbete än jag trodde, den här fusionsprocessen. Det har varit en del tuffa puckar, säger hon.

Det största bakslaget kom i slutet av sommaren förra året. Då utsågs hon till Sveriges sämsta chef, plats 25 i tidningen Chefs lista, efter ökänt svåra Micael Binde­feld.

Kritiken från anonyma medarbetare var inte nådig. Hennes ledarstil ifrågasattes, oklara besked och svårigheten att komma i tid återkom ständigt.

Det var fruktansvärt jobbig läsning, konstaterar Linna. Men förnekar att hon gick hem och grät.

– Jag är mer handlingsorienterad, en doer, säger hon.

Hon säger att hon till exempel jobbat stenhårt med att komma i tid ända sen hon hamnade på den där jumboplatsen. Hon har till och med ställt sin armbandsklocka så att den går en kvart före.

Sveriges diskrimineringsombudsman pratar med yviga gester, hennes finska ursprung anas bara som ett flor genom de intensiva orden. Men så är det också länge sedan hon lämnade Helsingfors. Första gången i tonåren för att sommarjobba i Stockholms skärgård. Sedan blev hon kvar.

Det var egentligen inte den ursprungliga planen, att byta hemland. Inte heller att sedan plugga juridik i Uppsala.

– Det ena har fört mig vidare till det andra, säger Katri Linna.

Det brukar hon råda juriststudenter att göra, att inte tänka allt för mycket.

– Särskilt de som kommer med lag­boken i skinnband och pappas byrå i bakhuvudet, säger hon.

– Man blir för låst och missar mycket i livet. Ibland är det snarare omvägar som leder framåt.

Så har hon fortsatt sin väg genom livet, utan karta. Men det är klart att hennes bakgrund har spelat in i yrkesvalet. Som nyutexaminerad jurist med finsk brytning släpptes hon först inte in i den fina juristvärlden. Efteråt kan hon konstatera att det var nyttigt att känna den svidande smärtan, men hon förnekar att det gett henne en »personlig hang-up på samhället« som gjort att hon till varje pris måste bli DO.

Det är snarare ett samhällsengagemang.

– För mig är juridiken politisk. Och lagstiftning är samhällets verktyg att styra våra förehavanden åt ett visst håll.

Därför passar det henne bra att leda en opinionsbildande myndighet.

Katri Linna menar att den svenska självbilden ofta står i vägen för en diskussion om diskriminering.

– Mänskliga rättigheter är något folk har problem med i andra länder, inte i det svenska välfärdssamhället.

Därför är hon ofta irriterad på fackens bristande engagemang i diskrimineringsfrågor. De är för slappa.

– Man måste ligga på som en igel på de här frågorna hela tiden, säger hon med emfas.

De långa arbetsveckorna de senaste åren tar hon relativt lätt på.

– Jag kan ändå styra min tid en del själv, det är bra. Fyrtio låsta timmar i kassan på Ica kan vara mer stressande än åttio lite friare timmar som myndighetschef.

Den tid som blir över ägnar hon numera helst åt sitt nya radhus, särskilt den lilla trädgården. Och så grunnar hon över åldrandet, hon har just fyllt 50 år.

– Femtio låter så mycket. Jag har egentligen inget emot att bli äldre, men gillar inte tanken på att livet är ändligt.

Katri Linna vet vad hon pratar om. För tio år sedan dog hennes make i cancer och hon blev ensam med den då 7-årige sonen.

Hon tillät sig inte att känna efter utan var snabbt tillbaka på jobbet, klev till och med upp och vikarierade som DO under en tid. Men verkligheten kom till slut ifatt henne. Hon blev sjukskriven och var inte tillbaka förrän nio månader senare.

Trots de tunga erfarenheterna säger hon att hon inte förändrats.

– Jag är samma futtiga människa som förut. När man mist någon förväntas man ha lärt sig oändligt mycket men jag kan inte påstå att jag blivit en oerhört klok människa. Det blir jag många gånger förundrad över.

Trots att hon levt större delen av sitt liv i Sverige kan hon tänka sig att avsluta karriären i landet där hon föddes.

– Just nu är för övrigt finska motsvarigheten till mitt jobb ledigt, säger hon i en bisats och skiner upp.

Men det är inte aktuellt, skyndar hon sig att tillägga, hon vill absolut jobba många år till i Sverige.

Så sneglar hon på klockan som visar kvart över ett (13.00 för oss andra) och rusar upp ur båset.

– Mitt möte, det börjar nu!

Så försvinner hon snabbt ut genom restaurangens bakdörr för att ta en genväg tillbaka till jobbet.