»Jag är själv en skrämd människa«

 Söderbergs café i Kungsträdgården ligger ett stenkast från Operan. Valet av ställe är ingen slump. Här brukar koreografen Mats Ek ta en fika tillsammans med sin bror dansaren Niklas Ek efter att de »gjort sin stång« på Operan. Det vill säga fyrtio minuters uppvärmning vid balettstången.

– Den träningen behöver jag för att orka, säger Mats Ek.

Vi slår oss ner vid ett bord med varsin kaffe och macka. Han är allvarlig, lyssnande och oväntat öppen.

Internationellt är Mats Ek ett av dansvärldens största namn, lägg därtill Cullbergbaletten; två namn som för många är synonyma med svensk dans. Sedan fyrtio år har han dansat, koreograferat, regisserat. Men det var inte mamma Birgit Cullberg som från början fick honom att dansa.

– Birgit hade en tokig idé om att alla människor blev glada av att dansa. På sätt och vis kanske hon hade rätt, men det resulterade i att varken jag, Niklas eller Malin från början ville ha med dansen att göra.

I stället var det pappan, skådespelaren Anders Ek, som kommit i kontakt med modern amerikansk dans, som inspirerade sonen att börja dansa. Han var då i tjugoårsåldern och redan på väg in i en regikarriär.

Från 1982 fram till 1993 var Mats Ek konstnärlig ledare för Cullbergbaletten. Under den perioden gjorde han ett tjugotal dansverk för Cullbergbaletten, arbetade över hela världen som koreograf och gästade danskompanier.

När han började som dansare var han ibland kräkfärdig av nervositet inför en föreställning, berättar han. Som koreograf och regissör förbereder han sig noggrant och länge: »Annars kan man inte improvisera.«

I dag jobbar han lika ofta med skådespelare som med dansare. På Dramaten har han under senare år lyft fram ett antal klassiker med en koreografisk poesi som griper tag. Mänskligt humoristisk, dråpligt rörande. Senast »Ett drömspel« 2007, dessförinnan »Köpmannen i Venedig« 2004.

Nu är han aktuell med Tjechovs »Körsbärsträdgården«, även denna iscensatt som dansteaterföreställning. Skådespelaren som dansare – hur går det till?

– En förutsättning är att skådespelarna är musikaliska. Någon träning behövs egentligen inte, i så fall för att undvika skador. Den koreografiska utmaningen är att hitta ett material som passar dem. Koreografin du såg i »Körsbärsträdgården« skulle se fattig ut om den överfördes på dansare. Skådespelaren har personliga minnen, skörheter, erfarenheter som gör att även en enkel koreografi får en laddning.

Inför intervjun talar jag med skådespelerskan Elin Klinga, systerdotter och kollega. Hon berättar att Mats Ek har snickrat ett hus i Järvsö från grunden och att han i privata sammanhang är en »riktig skämtare«.

– Det stämmer. När släkten samlas i Järvsö är det mycket skoj och skratt. Annars är jag en rätt allvarlig person. För allvarlig egentligen. När jag koreograferar är humor en bonus, i form av överraskning och igenkänning. Men jag har ingen ambition att vara rolig. Jag hatar roliga baletter, säger han och ser irriterad ut.

Jag frågar om han kan promenera genom stan utan att lägga märke till hur folk rör sig. Han ruskar på huvudet och kallar det för en »sjuka«. De två tonårssönerna retar sig på att han alltid stirrar på folk. Men det är svårt att låta bli. En och annan rörelse uppsnappad i folkvimlet kan flikas in som en detalj i en koreografi.

När Mats Ek gjorde sin första operaföreställning var det med »Orfée« (2007) på Operan med Marie Louise Ekman som scenograf. De hade redan då ett långt samarbete bakom sig med föreställningar runt om i världen sedan 1970- talet.

Marie Louise Ekman berättar att Mats Ek är känd för sitt tålamod i repetitionssammanhang. Han arbetar konsekvent och får aldrig några utbrott, säger hon. När jag frågar om han känner igen sig i beskrivningen minns han en turné i Tyskland på 1970-talet då scenteknikerna kom berusade till teatern på morgonen. Den gången var han tvungen att vråla. Men att han inte gillar det är tydligt. Att tappa humöret ser han som ett tillkortakommande.

– Att skrämmas är inte produktivt. Jag är själv en skrämd människa.

Hur då?

– Jag älskade min pappa men han var auktoritär och hade en demon i sig. Men med barnets list lärde jag mig att hantera det. Jag vet hur obehagligt det är att vara rädd. Humorn blev ett sätt att hantera det. Humorn är ett bra sätt att vrida vapnet ur händerna på den som skräms.

Eks sceniska kvinnoporträtt är ofta viljestarka, humoristiska, säregna. Jag kommer osökt att tänka på tre starka personligheter i hans närmaste sfär: hans mamma Birgit Cullberg, tvillingsystern och skådespelerskan Malin Ek, och Mats Eks fru, dansaren Ana Laguna.

– Det är de tre kvinnor som betytt mest för mig. Genusfrågan har alltid varit en icke-fråga för mig eftersom det var Birgit som försörjde oss. Jag var två år när de skiljde sig och nio när pappa kom tillbaka till familjen. I sju år var Birgit ensam med tre småbarn och klarade det även om hon jobbade jämt. Kvinnan har varit någon jag längtat efter men också någon jag alltid sett som en självständig kraft.