Intervju

»Jag är van vid att vara impopulär«

Text: Nana Håkansson

Publicerad 2015-06-03

Bild: Maria Steen

Agnes Wold har slagit hål på myter om amning, allergier och immunsystemet. Bland annat. De senaste veckorna har hon dissat en rapport om att bakterier fastnar i skägg, förkastat apotekens allergitester och förbannat bacillskräck. Hon kallas ofta för kontroversiell. Själv ser Agnes Wold sig som ett jättesocialt flockdjur.

– Den stora konflikten i mitt liv har varit två drivkrafter. Dels min väldiga flockkänsla, jag vill absolut ha en trevlig flock som tycker om mig. Den andra är att jag inte kan ljuga för att vara med i flocken. Jag vill vara populär som alla andra, men har aldrig trott att bara för att någon professor eller chef för Socialstyrelsen säger något så har de rätt.

Hon hänvisar till en medfödd personlighet, men även till sin akademiska bakgrund. Föräldrarna hade varsin doktorstitel och morfadern, kemisten Svante Arrhenius, var första svensk att få Nobelpris 1903.

Barndomen i Uppsala beskriver hon som ensam och tråkig. Föräldrarna var gamla och syskonen var utflugna. Sin första flock hittade Agnes Wold när hon började gymnasiet och familjen flyttade till Göteborg. Hon gick med i FNL-grupperna och engagerade sig för Vietnams frihet. Som sjuttonåring blev hon också medlem i Grupp 8.

– Allt var underbart, det var roligt att få något att göra. Det är problemet i dag, folk går runt och gnäller att de har för mycket att göra, att de är stressade.

Agnes Wold är aldrig svaret skyldig och säger att det är de som jobbar deltid som bränner ut sig. Och hon skräder inte orden när det kommer till läkare som uttalar sig om saker som de, enligt henne, inte kan. Förfärligt, sjukt, idiotiskt, vidrigt och vansinnigt är uttryck hon använder. Med ett leende, men med en bestämd stämma.

Under åren har hon fått både ris och ros för sina debattinlägg. Värst var det 1995 när hon och Christine Wennerås visade att kvinnor måste vara fem gånger mer meriterade än män för att ha chans till en forskartjänst. Folk vände sig bort när hon kom med sin bricka i matsalen på Sahlgrenska universitetssjukhuset och duon bannades av såväl Medicinska forskningsrådet som av ledningen vid Göteborgs universitet. Men efter sommarprogrammet förra året kom i stort sett bara hyllningar.

– Det var väldigt oväntat. Jag är sextio år och van att vara impopulär. Sedan får man underbara mejl och då vill man gråta av glädje när de skriver att »sedan jag hörde dig har mitt liv blivit mycket bättre«.

Agnes Wold har dock förståelse för dem som lyssnar till experter. Som nybliven förälder tyckte hon att det var »exempellöst korkat« att Socialstyrelsen då förordade att spädbarn skulle ligga på mage för att inte kvävas, men gick ändå halva vägen och la sitt barn på sidan i plastsängen på bb. När en barnmorska skällde ut henne och sa att dottern inte kunde andas ringde hon till sin make och grät, rädd för att nästan ha tagit livet av sitt barn.

– Du följer råd som är helt vansinniga om du är i en situation där det står tillräckligt mycket på spel.

Agnes Wold vänder sig mot dåligt underbyggda råd som får folk att må dåligt, men samtidigt ifrågasätter hon svenskarnas bristande kunskap om människokroppen.

– Högintelligenta människor vet inte vad levern gör. Jag hade inte stått ut en dag med att gå runt med en kropp utan att veta hur den fungerar. Tanken gör mig illamående, säger Agnes Wold samtidigt som hon hugger in på efterrätten, crème brûlée.

Delar av lunchen känns som en trollbindande biologilektion. Det är svårt att inte ryckas med när Agnes Wold redogör för hur färgen på bajs följer samma mönster som färgen på blåmärken. Hon personifierar den stereotypa professorn, absorberad av sitt arbete. Agnes Wold menar att fritidsintressen är »trams« och att åtta timmars arbetsdag är en konstruktion då människan förr jobbade dygnet runt som bönder.

Hon är flitig på Twitter, gör ett tiotal inlägg om dagen. Facebook är emellertid inget för henne.

– Att lägga upp en massa äckliga maträtter och ungar, sådant hatar jag, säger hon med eftertryck.

Hennes skivsamling består av två Beatles-plattor, däremot lyssnar hon gärna på radio. P1, men »naturligtvis inte på högmässan« och radioteatern ger henne en »allergisk chock«.

På nätterna sätter hon på podden »Alex och Sigge«.

– När man når en viss ålder sover man väldigt lätt på nätterna, det kallar folk för sömnstörningar. Men jag som är biologist anser att när man lever i en flock är det barn och fertila människor som sover som klubbade sälar. Äldre människor är till för att hålla vakt, därför vaknar man hela tiden.

Fullständigt naturligt, men tråkigt, konstaterade Agnes Wold innan hon kom fram till att om man lyssnar på två människor som pratar väldigt lugnt och fint om ämnen som det inte går att hetsa upp sig över, så somnar man direkt eftersom man känner att någon annan håller koll på flocken.

Ständigt denna flock.