Intervju

»Jag behöver inte mer av någonting«

Text: Marin Röshammar

Publicerad 2012-09-07

Bild: Angelica Zander

Hemma i Tuve längtade den duktiga och ensamma flickan Lotta bort. Nu, 41 år gammal, är Lotta Lundgren nöjd. Hon har hittat hem, ett hem som finns i Gröndal i södra Stockholm, ett hem med man och två barn. Men hon har också hittat hem i karriären då hon har lämnat pengarna i reklamsvängen bakom sig för att bli en inte fullt så välbetald frilans som skriver om mat och »jobbar med mat i media«, en person som filosoferar mycket kring mat och ätande.

Vi sitter på den egensinniga vegetariska restaurangen Lao Wai i Vasastan i Stockholm, en restaurang som bara har några bord och som envisas med att ha två lunchmenyer som de växlar mellan, en för jämna veckor och en för ojämna. En rätt varje dag. Den allt annat än försiktiga och allt annat än tillbakadragna Lotta Lundgren ler brett och undrar: »Hur känns det här då?«

Jotack. Själv konstaterar hon att reklam-åren fortfarande påverkar henne, inte minst skrivandet.

– Jag har svårt för att skriva personligt. Det märks att jag är formad av att skriva på uppdrag. Jag skriver med lätthet om annat än mig själv. Det är klart att man använder sig av sitt eget uttryck, men jag har sålt det uttrycket väldigt länge.

Nu slåss hon för att ta tillbaka uttrycket och göra det till sitt. Men den påkostade coffee table-boken »Om jag var din hemmafru. Eller hur man får en vardag att smaka som lördag«, som kom förra hösten, är full av ja, Lotta Lundgren-humor, kanske copywriter-färgad men ändå. Som: »Vi tar en skala. I ena bortre änden placerar vi Min kropp är mitt tempel. I motsatta änden sätter vi Min kropp är en gillestuga och i den har jag skräp. Nu tar vi sikte på skalans mittpunkt. Hittat den? Härifrån följer vi den streckade vertikala linjen ända ner tills vi kommer till en gnetig liten text satt i Times New Roman, en text som lyder Min kropp är mitt äldreboende. Sensmoral? Ät mer grönsaker«.

Lotta Lundgren menar att man väldigt mycket formas av hur mycket pengar man tjänar. I den stökiga och trånga lokalen använder hon sig av en yvig bergochdalbane-gest med ena armen när hon beskriver sin ekonomi genom åren. Från den ganska enkla uppväxten i en lägenhet i en förort till Göteborg där hon delade rum med sin syster tills hon var tolv, via första egna lägenheten med bara studielån till knapra inledningsår i reklambranschen till genombrott och stora pengar. Och inkoms-ten påverkar alltifrån semestervanor till boende och fritidsintressen.

– Jag, som nu har gått ner radikalt i inkomst, handlar nästan ingenting längre och jag känner mig ganska frigjord.

Hon skrattar högt. Det gör hon faktiskt ganska ofta.

Men, vad är det egentligen hon håller på med?

– Det som är intressant med mig är att jag kan prata om maten som idé. Det är ju inget konstigt, inom mode och arkitektur har man länge pratat om mode och arkitektur som idéer. Inte bara om byxor och tröjor i ett visst material utan som en värld, som ett kulturuttryck. Jag är inte heller bara en akademiker utan jag lagar faktiskt mat också.

Som hon ser det pysslar hon numera med folkbildning och »det är så jävla fint«. Varför hon plockades upp av Erik Haag, Henrik Schyffert och Karin af Klintberg-medarbetarna i tv-programmet »Landet brunsås« – det förstår hon fortfarande inte riktigt.

– När jag frågar dem säger de: »Vi trodde att du skulle tjäna pengar åt oss.« Men det har jag inte gjort hittills i alla fall...

Som ung hängde hon på biblioteket. Att välja restaurangutbildning på gymnasiet, det fanns inte på kartan, inte med hennes läshuvud och pluggambitioner. Storslagna drömmar och långsiktiga mål, det har inte Lotta Lundgren längre. De lämnade hon kvar i den otroligt målmedvetna reklamvärlden.

– Nu har jag bara ett kortsiktigt mål. Det är att ha en bra dag. Det låter så banalt men jag menar det. En bra dag när allt funkar, när vi har det bra hemma. Sedan går jag till jobbet och har det bra där och så jag hem och vi har det bra. Sedan går jag och lägger mig. Jag längtar inte efter något mer.

Målet att ha en bra dag, det vägleder henne i alla beslut, beslut som ska ta henne till ett pärlband av bra dagar. Hon ser det som att hon redan har haft en karriär och vet vart karriärtänket leder.

– Jag är inte så imponerad av det. Inte av resultaten eller av det livet. Så jag vill bara att vi ska bo på ett ställe som vi alltid kan ha råd med. Jag är inte inne på ständig tillväxt. Jag vill inte bygga en förmögenhet, jag vill ha en bra dag.

Vi befinner oss mitt i Stockholm, båda har nästan 25 år kvar till pensionen och Lotta Lundgren sitter och säger att hon är framme. Hon har allt hon vill ha.

– Ja, jag behöver inte komma längre, jag behöver inte mer av någonting. Detta är jag övertygad om och den idén delar jag med min man.