»Jag började ett halvår före Bengt«

Ingrid Carlberg hade som många andra en lätt mytologiserad bild av Raoul Wallenberg: en hjälte som stod på en perrong i Budapest i andra världskrigets slutskede och mot alla odds räddade judar undan Förintelsen, en man med ett gåtfullt öde.

Men sommaren 2009, under en båtutflykt med familjen på Saxarfjärden i Stockholms skärgård, insåg hon plötsligt att just Raoul Wallenberg skulle bli ämnet för hennes nästa bok efter »Pillret« (2008), den breda och djuplodande skildring av antidepressiva mediciner som hade gett henne journalistpriser och ett hedersdoktorat i medicin vid Uppsala universitet.

Det var dags att försöka hitta mannen bakom hjälten och gåtan. Vem var han? Vad formade honom? Vad kan man med säkerhet säga om hans liv och öde?

De flesta böcker om honom och hans insats i Budapest hade skrivits av utländska författare, mest amerikaner. Var det inte dags att ta hem Raoul Wallenberg?

Nu, tre år senare, ligger Ingrid Carlbergs nästan 700 sidor tjocka verk »Det står ett rum här och väntar på dig …« (Norstedts) på bokhandelsdiskarna, och den har fått ett översvallande positivt mottagande.

Som av en händelse, eller kanske inte, ger ett annat förlag, Wahlström & Widstrand, nästan samtidigt ut Bengt Jangfeldts -»Raoul Wallenberg. En biografi«.

– Jag började ett halvår före Bengt. Han visste att jag redan arbetade med en biografi, så jag blev ganska förvånad. Självklart såg jag spår av hans framfart under arbetets gång. Det kändes lite märkligt.

Arbetet med boken har förändrat Ingrid Carlbergs bild av Raoul Wallenberg.

– Jag lärde mig mycket mer om hans person. Målmedvetenheten. Organisationsförmågan. Spiritualiteten. Kvickheten. Det som egentligen gjorde att han lyckades.  Han är påhittig, väldigt kreativ, han ser lösningar där alla andra ser problem, och han har nytta av alla sina talanger. Han ger sig inte. Jag blev rätt imponerad av honom, mer än jag hade trott att jag skulle bli.

Nu, i efterhand, tycks det självklart att just Ingrid Carlberg skulle skriva en bok om just Raoul Wallenberg. Av två skäl: ett personligt och ett professionellt.

Det personliga: Ingrid Carlbergs svärfar är en av de 30 000 baltiska båtflyktingar som kom till Sverige över Östersjön hösten 1944 tillsammans med sin mor. Vad som hade hänt hans far blev känt först 1997 då hans son, Ingrid Carlbergs man Pär Nuder, fick ut kopior ur en KGB-akt från före detta Sovjetunionen. Nikolaj Nuder hade dött i ett fångläger i Sibirien 1942.

Det professionella: Ingrid Carlberg är inte bara författare utan också journalist med en karriär på Vestmanlands läns tidning och framför allt Dagens Nyheter bakom sig, tidningen där hon var anställd i tjugo år men sa upp sig från när hon inte fick tjänstledigt för att skriva boken om Raoul Wallenberg.

Hon har alltid gillat att gneta, som hon säger, att gräva i arkiv, hitta saker som gör att man förstår, att förklara och berätta om skeenden som spelar över längre perioder.

Inte underligt att hon blev mycket glad när hon i en av de allra första recensionerna av boken om Raoul Wallenberg beskrevs som en kombination av en mullvad och en örn.

– Det var precis detta jag ville uppnå. Inte förlora överblicken bara för att man också vill fördjupa kunskapen.

Ingrid Carlberg bestämde sig tidigt för att skriva mera av en berättelse än en biografi om Raoul Wallenberg.

– Om det politiska spelet efter det att han försvann, hukandet för Sovjetunionen, hur detta ledde till politiska spänningar, hur man medvetet avstod från att agera för hans sak och fråga efter honom. Det var en viktig del av historien.

Hon upptäckte även att amerikanska CIA var en aktör. Dokument visar att underrättelseorganisationen spelade en större roll än man tidigare anat för det plötsligt väckta amerikanska intresset för fallet Wallenberg på 1970-talet. Bakgrunden var att president Jimmy Carter lade om kursen i den amerikanska politiken gentemot Sovjetunionen, bland annat genom att lägga större tonvikt än sina företrädare på mänskliga rättigheter.

– Historien om det amerikanska intresset för Raoul har alltid berättats som en gräsrotsrörelse. Men i själva verket var den orkestrerad från Vita huset och det amerikanska utrikesdepartementet. De bestämde sig för att köra över Sverige på olika sätt. Det är närmast genant att det skulle behövas ett amerikanskt initiativ för att få Sverige att agera efter att inte ha gjort något på 14 år.

I boken beskrivs också hur Wallenberg sökte ett inte särskilt framgångsrikt liv inom -näringslivet, om resorna i USA och till Israel och Sydafrika, om sällskapsmänniskan, och om hans musiksmak.

I hans personliga anteckningsbok, som KGB sent omsider överlämnade till hans anhöriga, finns inte bara anteckningar om möten, planer och den import/export-firma han drev innan han reste till Budapest. Där finns också en hastigt nedskriven lista med titlar på ett antal jazziga låtar från 1940-talet, däribland »Bach Goes«, »Kalamazoo«, »At Last« – och »Farewell Blues«.

Ingrid Carlberg har samlat låtarna på en Spotify-lista. Så kan man också komma nära mannen som skulle ha fyllt 100 år den 4 augusti.