»Jag fick tipset att ragga på Ica. Det funkade«

Vi hade ätit klart, Reidar Jönsson en spätta, reportern en tallrik stekt sill – så heter strömming på det Fritiof Nilsson Piraten-klassiska Hotell Svea i Simrishamn – tagit två supar var (OP Andersson), torkat oss om munnen och beställt kaffe.

Det var då Reidar Jönsson började tala om fruntimmer.

»Mitt fjärde äktenskap var över. Jag hade blivit änkeman. I sex år hade jag då levt med min sjuka hustru. Cancer. Jag tvättade henne. Jag bar henne till toaletten. Jag klädde henne. När hon dog var det som om solen genom köksfönstret var borta. Men jag kunde säga mig själv: Nu, Reidar, är du vuxen.«

»Vuxen – men ensam«, föll reportern in.

»Inte för evigt. Jag tänkte på vad Lasse Björkman (den nu 85-årige dramatikern) hade sagt. ›Ska du ragga så är Ica bra. Du ska hålla ögonen på kvinnorna som handlar för bara en person…‹«

»På Ica fann jag Catarina. Jag frågade om jag fick bjuda henne på middag. Hon är 56 nu, jobbar i äldrevården och är intresserad av Waldorfrörelsen. Hon dansar tango.« Reidar är 71.

Det är inte första gången Reidar Jönsson blivit vuxen.

Redan som 14-åring hade hans vuxna liv begynt. Hans far var sjöman och var frånvarande på alla sätt. Hans mor dog i tuberkulos. Han lämnade skolan och – med dispens för sin låga ålder – gick han som obefaren jungman till sjöss. Sydafrika, Kongofloden och Australien.

»Arbetarförfattare«, kallar han sig själv. »Jag är autodidakt. Skriva är för mig ett sätt att lära mig. Och jag är dyslektiker.«

Reidar Jönsson har nu skrivit fler än tjugo böcker. Den femte var genombrottet 1983, »Mitt liv som hund«. Han var 39 år. Boken blev två år senare en folkkär film i regi av Lasse Hallström. Den dränktes i Guldbaggar och fick två Oscarsnomineringar för bästa film och bästa manus (Reidars) efter förlaga. Det är sådant som formar en medelålders man.

»Hunden förändrade ditt liv. På gott?«

»Mest på ont«, svarar Reidar.

Det tar sedan tid att utveckla det omdömet.

Reidar är kortvuxen men har en massiv kroppshydda. Hans röst är mild, idiomet vårdad skånska. Han ger mig en bok med den underfundiga titeln »Vad mitt öga såg«, speciellt dubbelbottnad eftersom Reidar den föregående veckan varnat för att vår lunch riskerade att behöva ställas in; kanske skulle Reidar tvingas kvar på Malmö allmänna sjukhus, där han genomgått en ögonoperation, ett elände med hornhinneavlossning.

Nu mötte han upp bokstavligen enögd, högerögat var rött som en varningssignal. Eftersom vi befann oss på Piratens stamkrog var det ofrånkomligt att citera författarens luttrade ord: »Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.«

Mera Piraten blir det inte.

När Reidar listar sina favoritförfattare i världen kommer de snabbt: John Steinbeck, William Faulkner och Mark Twain. Alla tre amerikaner. Det går trögare, när han namnger sina svenska favoriter. De blir till slut: Göran Tunström, Håkan Nesser och Lars Gustafsson. Men den person han nämner med mest värme är Kerstin Hallén, en prisad översättare och redaktör, bortgången för tre år sedan. »Hon var min mentor.«

Med större enkelhet listar han de tre bästa filmerna i historien: »Slaget om Alger«, »Some Like It Hot« och John Houstons boxningsfilm »Fat City, chansernas stad«.

Jag frågar: »Vilken var den första bok som grep dig?«

Reidar svarar utan att tveka: Steinbecks »Folket i den lyckliga dalen«.

Svaret ger en hint om det amerikanska i Reidar. »Folket i den lyckliga dalen« handlar om en kväkarfamilj i Indiana, som hamnar i en situation där de konfronteras med sina principer om icke-våld.

Det är då Hunden åter gör sig gällande. Oscarsnomineringen gav Reidar möjlighet att stanna som manusförfattare i Hollywood.

Arbetet gick bra. »Jag var en gun for hire«, säger Reidar. En legosoldat i ordets tjänst. Han tjänade bra med pengar. Han stannade i åtta år.

»Gjorde det dig till en aning Californian?« frågade jag för att kolla om han genast skulle visa upp svenskens politiskt korrekta antiamerikanism.

»Jag tyckte mycket om det. Men det var att bo i en gyllene bur. Det var ensamt.«

»Umgicks du med storstjärnor?«

»Nej.«

Reidar utsattes för ett häpnadsväckande hat från sina svenska författarkolleger. »Jag hade ›sålt mig‹. Massor av hätska utfall. Det gick så långt att en skrev att han skulle pissa i min brevlåda på Österlen.«

»Ska du utkräva hämnd?«

»Hämnden serveras bäst kall«, svarar Reidar. »Ska man såra en författare ska man såra honom i hans plånbok.«

Snart återvände Reidar till sitt Skåne.

Han skriver på en bok som kommer till hösten, »En god man«. »Den handlar om en man som levt hela sitt liv på kvinnor och om två människor som hela tiden ljuger. Jag skrattar själv …«

»Varför tror du inte på Gud?«

Pannan i veck. Eftertanke. Sedan svarar han:

»Men det gör jag ju. Jag tror på Gud. Det är den största uppfinning människan har gjort.«

Staffan Heimerson