»Jag gör det för min egen skull«

Emma Green strävar efter perfektion. Tanken är att ekvationen perfekt form plus perfekt teknik en dag ska vara lika med det perfekta hoppet. Ett steg på vägen dit är att skapa den perfekta höjdhopparkroppen. Därför väljer hon utan längre eftertanke det mest hälsosamma som finns på lunchmenyn – sallad. I höjdhopp är det en fördel att vara så lätt som möjligt i förhållande till sin styrka, inför varje tävlingssäsong bantar hon ner sig ungefär fem kilo. Det är en balansgång. Hon vill ha muskler, men det är viktigt att de sitter på rätt ställe så att de inte blir ett hinder när hon hoppar.

Att hon fått tekniken att stämma visade Emma Green i slutet av sommaren när hon hoppade 2,01 i friidrotts-EM i Barcelona. Förutom ett personligt rekord med tre centimeter gav hoppet också en silvermedalj, Sveriges enda medalj under mästerskapet. Men kanske viktigast av allt var att hon efter år av hård träning och skador äntligen hoppade högre än sitt fem år gamla utomhusrekord. För det var inte bara sportjournalisterna som hade börjat tvivla på Grens förmåga, utan också hon själv.

– Jag kände någonstans att det skulle bli bättre, men sen börjar man så klart bli helt galen och börjar tveka, tvivla och älta. Jag hade verkligen stunder då det kändes hopplöst och jag tänkte; varför gör jag det här?

Känner du dig misslyckad när du inte presterar?

– Absolut, det är kanske det som har varit problemet. Jag är en sådan person som verkligen vill göra bra ifrån mig hela tiden. Det är nog därför jag blivit så bra, och därför har jag tagit väldigt hårt åt mig när det inte gått bra. Jag har brutit ner mitt självförtroende och det har inte varit roligt att tävla.

När du tävlar, hoppar du för Emma Green eller för Sverige?

– Nu hoppar jag för Emma Green. Tidigare har jag känt att jag måste bevisa för andra att jag är någonting. Det som jag tror har förändrats, varför jag gått framåt i år, är att jag har tänkt; skitsamma, jag gör det för min egen skull. Jag har insett att jag inte måste göra det för någon annan utan för mig själv och jag kan göra det på mitt sätt och med det har också självförtroendet kommit tillbaka. Jag får misslyckas och det betyder inte att jag är en sämre människa för det.

Emma Greens »räddning« – hennes sätt att hålla motivationen uppe under åren då hon har stått och stampat på samma höjd – har varit träningen. Oavsett hur det har gått på tävlingarna har träningarna varit fria från krav, och lustfyllda.

Emma Green älskar att träna och har alltid gjort det, ända sedan hon som liten hoppade höjd tillsammans med sin lillebror hemma i föräldrarnas trädgård i Särö utanför Göteborg.

Båda föräldrarna är gamla friidrottare och såg till att barnen hade både längdhoppsgrop och hemma­snickrade höjdhoppsställningar.

Hon kände redan då att hon hade talang. I skolan var hon tillbakadragen och blyg, en medelmåtta i de flesta ämnena, men när det gällde att hoppa höjd glänste hon.

– Jag fick utlopp för min kraft, jag fick ta för mig och vara bra på något. Och det man är bra på tycker man är kul. Jag kände att jag växte, att det är det här jag ska göra.

Sedan 2005, då Emma Green tog VM-brons och började omtalas som »hopparlöfte« och »Kajsa Bergqvists arvtagerska«, har hon kunnat leva på hoppningen. Hennes inkomster utgörs mestadels av sponsring, men periodvis har hon även jobbat extra för en av sina sponsorer, ett inkassoföretag.

Emma Green pratar mycket, nästintill oavbrutet och med samma koncentrerade blick som sportsändningarna på tv har förmedlat från sommarens friidrottstävlingar.

 Men när jag frågar vad hon skulle göra om hon inte var höjdhoppare stannar ordflödet upp. Hon vet inte. Men hon säger att hon har en kreativ ådra. Hon gillar inredning och att pyssla och fixa hemma.

Ibland gör hon collage och det händer att hon målar tavlor. Men just nu är hon fokuserad på att hoppa höjd, något hon tänker fortsätta göra tills det perfekta hoppet kommer.

– Självklart vill jag hoppa högre än 2,01 och det känner jag att jag definitivt kan göra, men jag har inget specifikt utsatt mål. Min dröm är att hoppa så högt att jag känner att jag nu har gjort ett perfekt hopp och jag är i mitt livs form och jag fick allt att klaffa och jag kommer inte att kunna överträffa det här hoppet. Det är det hoppet jag är ute efter.

När tror du att det kommer?

– Om ett par tre år kanske. Nu handlar det om att få tillbaka fysiken, jag är inte på samma fysiska nivå som för några år sedan. Jag är bättre på att utnyttja min fysik, men min fysik är mycket sämre. Kan jag bli bättre och behålla tekniken och samma mentala fokus så kan jag hoppa högre.

Drömmer du om att sätta världs­rekord?

– Nej, det som driver mig är att få ut mig själv till hundra procent. Börjar jag tänka på att jag ska slå världsrekord lägger jag energi på något som jag inte kan påverka. Det enda jag kan påverka är hur jag ska göra för att hoppa så bra som möjligt.